Klimatkompensation ÄR nutidens avlatsbrev

av | feb 21, 2019 | Blogg

Klimatkompensation kan man läsa om och hitta i många olika sammanhang. Det dyker upp i marknadsföring för olika produkter och tjänster, på flygbolagens bokningssidor och i hållbarhetsredovisningar.

På senare tid har det dessutom dykt upp marknadsföring som ”konstaterar” att; eftersom man köper kompensation motsvarande 110% eller mer, jämfört med sina utsläpp, så är man ”klimatpositiv”…(!)

I en del sammanhang låter det nästan som en universallösning – Men är det så enkelt?

Kompensationsbranschen…

Det finns en uppsjö av ”kompensationsleverantörer”, både fristående och aktörer som jobbar integrerat med t.ex. olika butiker, kedjor och flygbolag. Aktörerna kan vara nationella och/eller globala. Det finns en hel flora av olika beräkningsmodeller för att beräkna hur mycket som skall kompenseras. Jämför man några av de som t.ex. sysslar med flygresor kan man få väldigt varierade resultat för samma flygsträckor. Det finns ingen standardlösning, utan det hänvisas till diverse olika metodik etc.

Det talas också om en mängd olika certifieringar och standarder såsom; ”CDM”, ”Gold-standard”, ”VER”, VCS (Verified Carbon Standard), CCB (Climate, Community & Biodiversity), EU-ETS, PlanVivo, CAR (Climate Action Reserve), REDD/REDD+, EUA:er och en hel rad andra.

Läser man sedan om ”kompensationsprojekten” så blandas ofta detaljer om utsläpp (ofta utan någon noggrann vetenskaplig analys) med mängder av andra kriterier för hållbar utveckling t.ex: om projektet förbättrar vardagen för människor i närområdet, om det skapar arbetstillfällen, medverkar till förbättrad hälsa, skapar ekonomisk trygghet, ökar tillgången till energi och andra miljövärden som biologisk mångfald. Allt detta är naturligtvis lovvärt, men det har knappast något med ”utsläppskompensation” att göra.

Googlar man lite efter rapporter och artiklar som publicerats om kompensationsbranschen hittar man mängder av artiklar om projekt som ”havererat” eller som inte har levt upp till intentionerna, tveksamma ekonomiska transaktioner, kopplingar till skatteparadis som Cayman Islands, projekt med omfattande negativa konsekvenser för lokalbefolkning mm.

Som kompensationsköpare förväntas du dessutom antingen lita helt på leverantören av klimatkompensationen, eller själv vara så påläst att du kan sätta dig in i, och förstå, alla de hänvisningar till standarder, certifieringsinstitut etc. som finns på leverantörernas hemsidor. Ibland kan det t.ex. stå:
”Vilken typ av klimatkompensation som passar just ert företag bäst är upp till er och kan variera över tid…”

Andra argument…

Ibland kan man se kommentarer typ; ”Eftersom utsläppskompensation kostar pengar så tydliggörs det att det kostar att förorena.” Detta är ett ytterst tveksamt och tveeggat argument.
När man sätter ett pris på något innebär det samtidigt att man tydligt visar att det är till salu, att det kan köpas.
Då måste man också acceptera att den som är villiga att betala – då också får lov att förorena…!

Förespråkarna skriver också ibland att klimatkompensation ”naturligtvis inte” ersätter åtgärder för att minska sina egna utsläpp, utan skall ses som ett ”komplement” för att kvitta bort de utsläpp som blir kvar när man verkligen har försökt att minska sina egna utsläpp… Det låter ju bra, men hur skall någon utomstående överhuvudtaget kunna få det verifierat på ett trovärdigt sätt?

En sak står det däremot väldigt lite om – de vetenskaplig argumenten som tydligt och klart visar att kompensationen verkligen fungerar – om det överhuvudtaget har vetenskaplig legitimitet.

Låt oss titta på en del grundläggande förutsättningar när det gäller kol och koldioxid och sedan på tankarna kring ”kompensation”, så kan ni själva bilda er en uppfattning om hur allt hänger ihop – häng med!

Grundläggande om kol och koldioxid

Vi börjar med en hel del förenklad grundläggande teori, som ni kanske allra helst egentligen vill hoppa över, men som är oerhört viktig för att förstå helheten.

Hoppas ni är villiga att investera några extra minuter för att på riktigt förstå hur allt ”hänger ihop”…

  • Jorden är ett helt slutet kretslopp. Ingen materia lämnar eller kommer till planeten utifrån.
  • Det enda tillskott som jorden får ”utifrån” är solenergi.
  • Det enda som lämnar jorden är reflekterad solenergi. (…plus en och annan raket och satellit)

Figurer och beskrivningar som används nedan gör inget anspråk på att vara exakta. De skall endast ses som förenklade illustrationer. Naturen med alla sina kretslopp och processer är alltför komplex för de flesta av oss att förstå på djupet.

1. Förutsättningar – förenkling

Vi börjar med att skapa en förenklad ”kolmodell”.

En ”vattentank” med en skiljevägg mellan den övre och nedre nivån

Siffervärden som används i figurerna är hämtade från IPCC:s och Global Carbon Projects rapporter (Länk). Eftersom förhållanden hela tiden förändras skall värden i figuren inte ses som exakta. De finns bara med för att ge en uppfattning om storleksordningen.

Samtliga värden anges i figuren som ”GtC”. Det avser mängden Kol (C) i Gigaton (Miljarder ton).
(Förenklat är 1 GtC = ca 3,664 Gigaton Koldioxid) 

2. Grunderna

Den övre nivån avser Atmosfären.
Här förekommer kol huvudsakligen som koldioxid.

Den nedre nivån rymmer Biosfären (alla levande växter och djur) och Hydrosfären (allt vatten).
Här förekommer kol i ett flertal olika former; upplöst som koldioxid men också lagrad som ”bara” kol och i massvis med kemiska föreningar tillsammans med andra ämnen.

Allt liv vi känner till är baserat på grundämnet kol.
Av detta skäl kallas alla molekyler, där kol- och väteatomer ingår, för organiska

Läs mer om Kol här: LÄNK

3. Den snabba kolcykeln

Den snabba kolcykeln utgörs av AtmosfärenBiosfären och Hydrosfären

Mellan de olika ”sfärerna” sker kontinuerligt ett stort utbyte av ”kol” i båda riktningarna.
(På engelska: ”Carbon-Flux”)

Utbytet sker via väldigt många olika processer och komplexa kretslopp – ibland otroligt komplexa…

Komplexiteten är omfattande både geografiskt, över tiden och ibland i flera olika led och delprocesser/kretslopp.

Tidsskalan för processer och kretslopp i den snabba kolcykeln varierar stort, från ”årstider” till kanske hundra eller några hundra år. Men de är i förhållande till ”den långsamma kolcykeln” väldigt snabba.

Exempel på processer/kretslopp:

– I ett område på jorden där havsvatten kyls ner binder vattnet en mindre halt av koldioxid och avger den då till atmosfären. Samtidigt finns andra områden på jorden där havet värms upp vilket gör att tar vattnet upp mer koldioxid från atmosfären.

– Växter som dör och förmultnar avger bl.a. metan och koldioxid till atmosfären (metan bryts över tiden ner till bl.a. koldioxid) Nya växter som gror och växer tar samtidigt upp koldioxid från atmosfären.

(…Höstlöven som faller av på hösten förmultnar och avger koldioxid, som växterna på våren behöver för att kunna ”skapa” nya löv, inget avfall genereras – Naturens kretslopp är fantastiska – det är nästan ”poetiskt”…) 

4. Den långsamma kolcykeln

För att kunna beskriva den långsamma kolcykeln måste vi först lägga till ytterligare en ”vattentank”.

Litosfären utgör det yttersta skiktet av planeten. (Jordskorpan och yttre delen av ”manteln”)

Här förekommer kol i fast, flytande och gasform.

Den långsamma kolcykeln avser utbytet av kol mellan Litosfären och den ”snabba kolcykeln”.

Från Litosfären kan kol överföras till atmosfären via naturliga förlopp t.ex. vulkanutbrott och erosion.

Från den snabba kolcykeln överförs kol tillbaka till Litosfären framförallt via olika former av sedimentering. 

Den normala överföringen mellan litosfären och den snabba kolcykeln är oerhört långsam. (med undantag för vulkanutbrott) Särskilt om man jämför med den snabba kolcykeln och vår mänskliga ”tidsskala”.

(…Om inte stora mängder kol ”sedimenterats” sedan jordens ”födelse” för ca 4,5 miljarder år sedan, hade sannolikt koldioxidhalten i atmosfären legat kvar på ca 5000 ppm och den globala medeltemperaturen varit sisådär +20 °C högre – inte klokt vad några miljarder år kan göra skillnad...)

Exempel på processer/kretslopp:

Sedimentering
CO2 + H2 H2CO3 (kolsyra)
H2CO3 + H2O + Silikatmineraler HCO3 + katjoner (Ca++, Fe++, Na+, etc.) + Leror 
Ca++ + 2HCO3  CaCO3 + CO2 + H2O  Kalksten

Kol kan också överföras från det snabba kretsloppet via levande organismer som dör och sedan sedimenteras och pressas samman under flera miljoner år – jmf. hur kol, olja och naturgas har bildats.

Om man tittar på grafer över historiska koldioxidhalter i atmosfären kan man ofta härleda snabba kraftiga ökningar i koldioxidhalt till olika former av vulkanisk aktivitet (t.ex: vulkanutbrott och lavafält ”Sibiriska trapporna”, ”Deccantrapporna” etc.) som sedan följs av tusentals/miljontals år av långsamt sjunkande halter genom sedimentation.

5. Fossila bränslen

Industrialismen startade i slutet av 1700-talet när stenkolet gjorde det möjligt att generera energi i stor omfattning. Under senare delen av 1800-talet startade sedan utvinningen av olja och naturgas i stor skala, och användandet har i stort sett bara ökat sedan dess.

Idag används mer än 100 miljoner fat olja per dag.

Vid förbränning av kol, olja och gas frigörs koldioxid till atmosfären.

Användandet av fossilbränslen har medfört en väldigt snabb överföring av kol från Litosfären till Atmosfären.

6. Koldioxidhalt i atmosfären

Om man kontinuerligt och under kort tid
i geologiskt perspektiv ) överför en avsevärd mängd koldioxid från Litosfären till den ”snabba kolcykeln” (Atmosfären), samtidigt som överföringen från den snabba kolcykeln tillbaka till Litosfären är oförändrat låg, blir ju resultatet med enkel matematik att kolhalten i den snabba kolcykeln ökar. Bara på de senaste 50 åren har koldioxidhalten i atmosfären ökat med ca 40%.

Detta utgör, tillsammans med en del påverkade processer i den snabba kolcykeln, huvudorsaken till att koldioxidhalten i atmosfären ökar i rask takt, med följden att den globala medeltemperaturen också ökar snabbt.

Exakt hur mycket koldioxidhalten (och uppvärmningen) ökar, beror på i vilken grad det snabba kretsloppet har kapacitet (”reserver”) att hantera den ökade mängden tillfört kol.

Forskningen har visat att hittills har det mesta av den överförda koldioxiden framförallt tagits upp av haven.
Något som bl.a påverkat pH-värdet påtagligt.

Samtidigt som den ökande tillförseln av kol från fossila bränslen har ökat kraftigt, påverkar vi människor även den snabba kolcykeln på väldigt många andra sätt. Vi avverkar och skövlar skog, vi bedriver högintensiv odling och boskapsuppfödning, gör fördämningar i floder o.s.v.

Allt detta gör att osäkerheten kring den snabba kolcykelns fortsatta kapacitet och uthållighet ökar.
Den samtidiga globala uppvärmningen skapar också effekter som ”samverkar”.

Kompensation…

När vi nu har en övergripande bild av hur kol hela tiden transformeras och rör sig runt i jordens många och komplexa kretslopp är det dags att titta på olika aspekter av ”kompensation”.

Själva begreppet ”kompensation” innebär att ett utsläpp skall kvittas bort så att den skadliga effekten uteblir.
...Om jag kompenserar för ett ton som jag släppt ut, så måste ett ton samtidigt plockas bort någon annanstans…

7. Kompensation – villkor

Det finns bara två möjligheter att kompensera för utsläpp av fossilbaserad koldioxid.

1. Minska annan tillförsel av fossil koldioxid till den snabba kolcykeln i motsvarande omfattning.

2. Öka ”avgången” av koldioxid (”kol”) från det snabba kretsloppet till Litosfären i motsvarande omfattning.

Om inget av dessa villkor uppfylls sker ju ingen kompensation – utsläppet kvarstår och mängden kol i den snabba kolcykeln fortsätter att öka!

 

8. Ersätta annan fossilenergi…

I många ”kompensationsprojekt” anges att man investerar i att ersätta fossilbaserad energiförsörjning genom att istället bygga t.ex. vindkraftverk eller solcellsanläggningar.

Att ersätta en ”ännu ej byggd” men kanske planerad fossilbränsleanläggning medför ju ingen ”kompensation” av gjorda utsläpp.

Visst är det positivt att hjälpa till med finansieringen av ny energitillförsel så att den kan utföras förnyelsebar och inte ytterligare öka tillskottet av koldioxid med fossilt ursprung.

Men – att kalla det för kompensation är fel och vilseledande! 

Frågan om additionalitet är också väldigt viktig.

– Vad är det som säger att ”kompensationsprojektet” inte skulle kunna ha skett ändå?

Nästan överallt i världen är förnyelsebar energi, (vindkraft, solkraft etc.) idag kommersiellt lönsam, även utan bidrag. Samtidigt har bristande lönsamhet gjort att bl.a. en rad kolkraftverk redan har lagts ner.

Alla länder (nästan) har dessutom förbundit sig att minska sina koldioxidutsläpp i linje med Paris-avtalet.

Om en extern finansiär (t.ex. någon som handlar med ”kompensationsrätter”) bidrar med pengar för att ersätta en ”redan existerande” fossilbränsleanläggning med ny förnyelsebar energi – vilka länder är då villiga att överlåta den erhållna minskningen av koldioxidutsläpp (den som krävs för att uppfylla Parisavtalet) till någon annan…? Här finns en väldigt stor risk för ”dubbel redovisning”!

Om ersättningen av en befintlig fossilbaserad anläggning ändå skulle ha skett, t.ex för att den är olönsam eller för att uppfylla sina åtaganden gentemot Paris-avtalet, och/eller om det finns risk att de minskade utsläppen ”dubbelredovisas” – då är det fel och vilseledande att kalla det för kompensation.

9. Öka kapacitet i kolcykeln…

Ibland kan man se ”kompensationsprojekt” som handlar om att t.ex. plantera träd eller att på annat sätt öka koldioxidsänkorna i den snabba kolcykeln.

Hypotetiskt skulle kanske en ökad lagringskapacitet i den snabba kolcykeln kunna påverka halten koldioxid i atmosfären.

Med tanke på hur den ökade koldioxidhalten i havsvattnet redan påverkat pH-värdet väldigt negativt, och eftersom koldioxidhalten i atmosfären redan är väldigt hög och ökar snabbt, så är det enda kvarvarande möjliga förändringsområdet i biosfären.

Forskningen visar att mer skog ”sannolikt” är positivt för att balansera ökande koldioxidhalt i atmosfären. Men helt tydliga siffror finns inte, kretsloppen, samverkan mellan olika växter och jorden, skötsel, vattenförbrukningen, väder, alternativ odling etc är alltför komplexa för att få ett helt entydigt resultat.
Ett träd har ju dessutom ett alldeles eget ”balanserat” kretslopp som ingår i den ”snabba kolcykeln” detta måste naturligtvis ingå och hanteras i kalkylen – den kolmängd som tas upp och binds i ett träd under tiden det växer frigörs ju när trädet förmultnar eller brinner upp – i princip är trädet ett ”nollsummaspel”…

PermanensAtt garantera att utsläpp tas ut från atmosfären på en permanent basis!

Koldioxidutsläpp stannar i atmosfären i hundratals, kanske tusentals år.

”Klimatkompensationsprojekt” måste därför på ett väldigt tydligt sätt kunna visa och garantera att utsläpp tas bort från atmosfären och låses in i den snabba kolcykeln på ett permanent sätt under mycket lång tid.
I annat fall är ju anspråken på kompensation falska.

Om koldioxidutsläppen man har för avsikt att ”kompensera” för, har fossilt ursprung är ju fortfarande inte villkoren under ”Punkt 7” ovan uppfyllda – att då kalla det för ”kompensation” är mycket tveksamt.

”…det är omöjligt att kvantifiera med någon meningsfull säkerhetsnivå över de tidsramar som är viktiga. Att göra det skulle förutsätta förutsägelser som kunde ha förutsett Internet och lågprisflygbolag som följder av Marconis uppfinning av telegrafen, år 1901 och bröderna Wrights första flygtur, år 1903…”  (Kevin Anderson)

Exempel: Ett projekt som ”klimatkompenserar” genom trädplantering måste garantera att koldioxiden som lagras i träden förblir där under en längre tidsperiod än vad vi realistiskt kan planera för. (>+100 år) Detta trots att utbetalning av ”kompensationspengar” endast sker under en ytterst begränsad tid, medan träden förväntas stå kvar mycket, mycket längre.

Timmer kan brytas ned och skogar löper risk att bli angripna av skadedjur, sjukdomar, torka och bränder. Därtill kan människors beslut vad gäller markanvändning förändras.

Finns det överhuvudtaget företag eller garantigivare som kan lämna den här typen av långtidsgarantier?

Om inte – att då kalla det för kompensation är fel och vilseledande!

Möjligen kan det finnas hållbara lösningar som permanent binder kol i t.ex. ”Biokol” som sedan kan grävas ner/lagras under mycket lång tid och därigenom öka kolcyklernas lagringskapacitet.

10. CDM…

Wikipedia:
Clean Development Mechanism, CDM, är ett delprojekt under Kyotoprotokollet som syftar till att låta industriländer som anslutit sig till att minska sina koldioxidutsläpp (så kallade Annex 1-länder) genom att investera i projekt för att minska utsläppen i utvecklingsländer som ett alternativ till de mer kostsamma utsläppsminskningarna i sina egna länder.”

Förenklat kan man säga att det enda som skiljer CDM jämfört med andra ”kompensationsprojekt” är att de är ”statligt sanktionerade” – alla frågor om Permanens, Additionalitet etc. kvarstår.

CDM-systemet kommer att avvecklas (?) i samband med att Kyotoavtalet upphör 2020 och något system som kommer att ersätta CDM inom Parisavtalets ramar finns ännu inte på plats.

11. Utsläppshandel, EU-ETS…

EU-ETS gäller enbart inom Europa. Det gäller heller inte för alla branscher och verksamheter.

Principen för EU:s handelssystem är att begränsa utsläppen. Avsikten är att detta görs genom att en övre gräns satts för hur stora de totala utsläppen från företagen i systemet får vara. Denna högsta tillåtna gräns kallas ”utsläppstak”.
Grundidén är att ”taket” sedan skall sänkas successivt för att på så sätt minska utsläppen.

Hittills har mängden utsläppsrätter vida överstigit ”utsläppsbehovet” – priset har därför varit väldigt lågt och inte alls gett avsedd effekt.

Genom den förändring av systemet som nyligen gjorts, skall ”överblivna” utsläppsrätter så småningom tas bort permanent ur systemet och det totala antalet dessutom minskas med 2,2 % per år fr o m 2021.

Handeln med utsläppsrätter är inte begränsad till de verksamhetsutövare som har åtaganden och är tvingade att ingå i systemet utan även andra företag, organisationer och privatpersoner kan köpa och sälja utsläppsrätter och internationella reduktionsenheter.

Eftersom EU-ETS systemet verkar för att begränsa tillåtna utsläpp, har det grundförutsättningarna för att reellt minska utsläppen. Ett köp av utsläppsrätter minskar möjligheten för någon annan, som är tvingad att ingå i systemet, att släppa ut motsvarande mängd.

Men detta gäller naturligtvis bara om systemet med säkerhet styr så att ”utsläppstaket” hamnar under gränsen för vad som krävs för att klara Parisavtalet. Med en planerad minskningstakt på 2,2% per år (totalt -20% på 10 år) är detta i princip omöjligt.
Minskningstakten för att klara Parisavtalet måste ligga avsevärt högre ( >8-15% / år)

Att kalla köp av utsläppsrätter via EU-ETS för ”kompensation” är i nuläget till viss grad vilseledande.
Särskilt så länge som tillgången på utsläppsrätter fortfarande överstiger behovet och därmed knappast påverkar de totala utsläppen, och så länge minskningstakten inte uppfyller Parisavtalets villkor.

Eftersom utsläppsrätterna som handlas inom EU-ETS idag bara omfattar < ca 4,3% av världens samlade utsläpp finns det även en liten tveksamhet om köp av utsläppsrätter inom den kvoten ger avsedd effekt.

Många företag som agerar globalt har ju med dagens ”företagsmoral” en viss tendens att flytta sin verksamhet till platser där kostnaderna är som ”minst”… och inte alltid dit där hållbarhetsfrågorna har störst fokus. 

Konsekvenser av ”kompensations-tänk”

Själva tanken att man kan ”köpa sig fri” istället för att verkligen göra det som krävs för att minska sina koldioxidutsläpp har en lång rad olika konsekvenser.

Sänkt ambitionsnivå

Möjligheten att ”köpa sig fri” från ansvar påverkar tveklöst ambitionsnivån, när det gäller att göra riktiga förändringar.

Den som tror att ingen väljer den enkla utvägen, att betala istället för att göra; en svår omställning, att förändra en vana man haft länge eller att förändra en affärsplan/ett affärskoncept som kanske är väldigt lönsamt, behöver nog tänka efter en gång extra.

Det är hur vanligt som helst att man intalar sig själv att; nu har vi verkligen gjort ”allt” som står i vår makt! När det man egentligen gjort, bara är att man har ”hittat” det som är svårast, kanske det som gör att hela konceptet, affärsidén, organisationen måste förändras i grunden… det kan ju t.o.m. innebära att man måste sluta göra något…

Även de som har förändrat mycket och kanske kommit ganska långt i ”omställningen”, men valt att köpa kompensation för ”resten” påverkas. Vad händer med ”angelägenhetsgraden” att göra den där sista ”svåra” omställningen när man känner sig bekväm med att istället köpa sig frihet. Är det kanske bättre att inte ”köpa sig fri” och istället hela tiden ställas inför verkligheten – att man ännu ”inte nått ända fram”… Att fortsätta leta lösningar, att kanske omvärdera varför och hur det kommer sig att man inte ”når ända fram”…

Omvärlden genomskådar kanske inte den ”tveksamma” köpta kompensationen vid första anblicken, men när de gör det blir konsekvensen desto större – ”Alla älskar den som verkligen försöker, men ingen gillar den som luras”… 

Ett exempel från verkligheten:
Häromdan läste jag på ett känt företags (finansrådgivare) hemsida: ”Vi har valt att gå ett steg längre än vad vi sett andra företag göra. Vi har valt att klimatkompensera för alla våra medarbetare, i alla länder och under alla olika varumärken. Det gäller dessutom på fritiden.” Man påtalade också att man var ”klimatpositiv”…(?)

Sedan beskrevs hur man räknar fram ett utsläppsvärde för medarbetarna baserat på genomsnittet i respektive land, dubblerar det värdet (för att vara på ”säkra sidan”), adderar utsläpp från tjänsteresor och sedan köper klimatkompensation motsvarande det.

Frågan man kan ställa sig är; Hur uppbringar den anställde motivation att lösa alla de där ”svåra” utsläppsreduktionerna? De som är svårast att nå, de som kräver störst förändring, som kanske påverkar din privata livsstil allra mest – om din arbetsgivare redan har köpt dig ett ”avlatsbrev”, ett ”Carte-Blanche”… Vad är nästa steg – att arbetsgivaren fyrdubblar medarbetarnas teoretiska utsläppsnivå och köper ”ännu mer”…?

Inlåsningseffekter

”…plantera ett träd – bygg en flygplats”

Hittills har väldigt många företag som jobbar med sin hållbarhet, fokuserat på att effektivisera och strömlinjeforma sin verksamhet för att på så sätt nå bättre ”hållbarhets-KPI:er”. I de allra flesta fall innebär det ”business-as-usual” men lite energisnålare, resurssnålare och lite mer ”slimmat” på olika sätt.

…Ingen omställning – bara effektivisering…

Väldigt få företag, om ens några, har ändrat sin affärsmodell eller sitt affärskoncept med målet att verkligen vara helt hållbart, på riktigt.

Genom att agera på detta sättet skapas medvetna och omedvetna inlåsningseffekter. Vi utgår från att vissa företeelser aldrig kommer att förändras och planerar med det som en förutsättning. Det innebär i sin tur att vi själva då också medverkar till att ”status-quo” upprätthålls – vi skapar en inlåsningseffekt.

Exempel:
Att köpa ”kompensation” för tjänsteresor med flyg är ju hur enkelt som helst – men hur påverkar det omställningsviljan. Om riktig omställning istället förutsätter att alla tjänsteresor måste göras med tåg – hur påverkar det mötesplanering, hur påverkar det uppbyggnaden av företagets organisation, hur påverkar det placeringen av företagets kontor och lokaler, hur påverkar det de anställdas attityd till flygresor, hur påverkas affärsutvecklarnas tankar för företagets framtid, vilka affärsidéer kommer man att satsa på o.s.v.

Valet att ”kompensera” istället för att göra riktig förändring skapar direkta och indirekta inlåsningseffekter långt utöver den åtgärd som avses med själva ”kompensationen”. Effekter som vi ibland knappt ens är medvetna om.

Summering…

Hur man än räknar och funderar så blir det enkla svaret;

Klimatkompensation ÄR nutidens avlatsbrev – ett väldigt tveksamt försök att köpa sig fri från ansvar!

Eller som klimatforskaren, professor Kevin Anderson uttrycker det:

”Offsetting is worse than doing nothing. It is without scientific legitimacy, is dangerously misleading and almost certainly contributes to a net increase in the absolute rate of global emissions growth!”

Ekvationen går liksom inte ihop…
Den senaste utsläppsrapporten från FN (Emissions Gap Report 2018) visar tydligt att de utfästelser som världens länder redan gjorts i förhållande till Parisavtalets max +2ºC mål, är långt ifrån tillräckliga. Sannolikt behöver minskningen kanske dubbleras eller mer och minskningstakten snabbas på rejält. Det handlar inte om att bromsa ”ökningen” – det handlar om reell minskning och det är riktigt bråttom.

De globala koldioxidutsläppen fortsatte ju dessutom att öka under 2018, preliminärt med ca. 2,7%… 

Kompensation innebär ju egentligen bara att ansvaret för utsläppet ”flyttas” – någon annanstans, eller i tiden. Själva utsläppet finns ju kvar! Kompensation minskar inte vår redan alltför höga utsläppsnivå överhuvudtaget.
I absolut bästa fall kanske den kan bromsa fortsatt ökning av halten koldioxid i atmosfären något lite, men planeten är i akut behov av en minskning. Det är hela världens forskarkår eniga om!

Reell minskning är det enda som räknas!

…Om du eller ditt företag fortfarande vill stödja eller ge bistånd till projekt som t.ex ökar mängden förnyelsebar energi – gör det, det är fortfarande ett väldigt fint initiativ – men vilseled inte andra genom att kalla det för något det inte är…!

Nyhetsbrev

Anmäl dig med E-postadress för att få nyhetsbrev och blogg-inlägg från thefuture

Din prenumeration är nu registrerad! thefuture kommer att använda informationen du delger via detta formulär för att hålla kontakt med dig och för att skicka nyhetsbrev via e-post. Du kan när som helst ändra dina inställningar genom att klicka på "avregistrera/unsubscribe" längst ner i våra utskick, eller genom att kontakta oss på "info@thefuture.se". Genom att klicka på "Prenumerera" ger du ditt godkännande till att ta emot nyhetsbrev från oss.

Share This