Varken COP30 eller världspolitiken förändrar vad hållbarhet faktiskt innebär.

Styrs dina – eller ditt företags – hållbarhetsinsatser av ambitionen att göra minsta möjliga för att undvika kritik eller negativ publicitet? Eller handlar det om att inte sticka ut från branschkollegorna?
Om svaret är ja, då är ni sannolikt också starkt präglade av det rådande ”hållbarhetsklimatet”: minskade redovisningskrav, svagare ansvar för leverantörskedjor, inga krav på utfasning av fossilbränslen och en (Trump-inspirerad) marginalisering av själva hållbarhetsbegreppet, o.s.v.

Sedan ”intressentdialog” blev ett modeord – ungefär samtidigt som GRI etablerades som en första standard för hållbarhetsredovisning – har jag undrat: Handlar hållbarhet verkligen om att säga det andra vill höra? Handlar det inte snarare om att leva upp till själva definitionen av hållbarhet?

När ”väsentlighetsbegreppet” gjorde entré – med fokus framförallt på vad som är viktigt för företaget självt och dess intressenter, investerare med flera – blev jag ännu mer frågande: Hållbarhet handlar väl om att skapa ett välmående samhälle på en välmående planet? Varför har dessa helt avgörande perspektiv ersatts av intressenter och investerare?

Ett av svepskälen för detta agerande var: ”Vi kan inte oroa allmänheten med så stora omställningar.”

Det verkliga skälet har sannolikt varit ett helt annat: Politik och näringsliv har i decennier präglats av den marknadsekonomiska och neoliberala illusionen om evig tillväxt. Vetenskapliga fakta som avslöjar de extremt negativa konsekvenserna av denna illusion skulle allvarligt skada förtroendet för det politiska och ekonomiska etablissemanget.

Istället har vi sett massiva påverkanskampanjer för att flytta ansvaret från politiker, investerare och företag till allmänheten: ”Vi kan inte säga till kunderna vad de ska göra – vi uppfyller bara deras behov…” Det nuvarande ekonomiska systemet måste till varje pris bevaras – särskilt det närmast ponzi-liknande upplägg som koncentrerar rikedom och makt till en superrik elit.

Men inget av detta förändrar definitionen av hållbarhet!

Själva definitionen av hållbarhet påverkas inte av ideologier, politiskt käbbel, maktgalna diktatorer, giriga miljardärer eller opinionsvindar – lika lite som naturlagarna eller planetens kretslopp gör det.

Hållbarhet vilar på en vetenskapligt förankrad världsbild.

Den handlar om att tillgodose dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att göra detsamma. Det är inte en åsikt eller ideologi – det är ett vetenskapligt faktum.

”Att försöka omdefiniera hållbarhet utifrån politiska ideologier eller ekonomisk vinning är som att försöka förhandla med gravitationen…”

Det är egentligen ofattbart hur ideologier om evig tillväxt på en begränsad planet har kunnat få så stor spridning. Marknadsekonomin har blivit vår tids största ”religion” – den uppfyller i stort sett alla kännetecken vi tillskriver en trosuppfattning. Och likt många andra religioner har den ett problematiskt förhållande till vetenskapliga fakta, där de mest hängivna ersätter kunskap med påhittade ”alternativ”.

Definitionen av hållbarhet:

I oktober 1987 publicerades den mest genomtänkta definitionen av hållbarhet som någonsin formulerats. En definition som – om man läser hela texten och inte bara den första raden – på ett briljant och lättbegripligt sätt sammanfattar allt som hållbarhet verkligen innebär.

Kanske är den andra raden den allra viktigaste; ”utan att äventyra kommande generationers möjligheter” förutsätter ju att vi skapar ett välmående samhälle och en välmående planet.

Tyvärr har just denna rad i de neoliberala och marknadsekonomiska läroböckerna ersatts av begrepp som: ”Let the future pay for itself” och floskler som: ”Varför ska jag göra något för framtiden – vad har den någonsin gjort för mig?”
Till och med pristagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (som Nordhaus) driver teorier som i praktiken går ut på att vi ska skjuta upp klimatåtgärder – med argumentet att framtiden är rikare och därför kommer att ha råd…

FSSD – En mer konkret definition av hållbarhet

Med utgångspunkt i ovanstående definition har en internationell forskargrupp sedan 1990-talet utvecklat ett generellt, systembaserat ramverk – FSSD-metoden – utformat för att styra framsteg mot en hållbar framtid.

Metoden är en av de mest beprövade som finns när det gäller hållbarhet. Den är dessutom enkel att förstå samtidigt som den ger konkreta hjälpmedel och förhållningssätt.

Kärnan i ramverket är en uppsättning av åtta miljömässiga och sociala hållbarhetsprinciper som tillsammans tydligt beskriver gränsvillkor för hur ett framtida hållbart samhälle kan fungera, samt en iterativ process (ABCD) som används för att skapa hållbar utveckling. Läs mer i broschyren nedan, eller HÄR.

Politikerna sviker kommande generationer

Forskningen är tydlig: fossila bränslen måste snabbt fasas ut om kommande generationer ska ha en framtid på vår planet.
Trots detta avslutades COP30 i Belém, Brasilien – tio år efter Parisavtalet – med ett avtal utan bindande löfte om utfasning av fossila bränslen.

Ingen av de största utsläppsländernas ledare – USA, Kina, Indien och Ryssland – deltog. Däremot fanns över 1 600 lobbyister från fossilindustrin på plats, fler än någon enskild nations delegation.

Under 2025 har vi också sett hur omvärldsfaktorer, högerpolitiska strömningar och starka lobbyintressen fått EU att bromsa – och i vissa fall tvärnita – delar av sitt ambitiösa klimatpaket Fit for 55.

Regelverk som CSRD, ESRS och CSDDD är nu föremål för omfattande omarbetning. EU-kommissionen föreslår att dessa ska förenklas, begränsas och skjutas upp – allt i syfte att minska administrativ börda och ”skydda konkurrenskraften” hos europeiska företag.

Konkurrenskraft skapar man genom att vara tidig med framtidens lösningar inte genom att hålla fast vid fossiliserade system – något som inte minst Kinas utveckling visar i realtid…

EU:s Omnibus:
Det senaste förslaget innebär att företag inom EU som omfattas av CSRD minskas med 92% (!?)  – bara företag med mer än 1750 heltidsanställda och mer än 450 milj EUR (4,9 miljarder SEK) i omsättning, omfattas. För CSDDD omfattas bara företag med mer än 5000 heltidsanställda och mer än 1,5 miljarder EUR (16,5 miljarder SEK) i omsättning. Inga planer för klimatomställning erfordras och inget EU-omfattande civilrättsligt ansvar för CSDDD.

Politikerna (främst på högerkanten) tycks mena att ökad ekonomisk aktivitet, konsumtion och tillväxt är vägen till hållbarhet – att detta sker på bekostnad av våra barns och kommande generationers möjlighet att leva på vår planet verkar inte bekymra dem. (!?)

Samtidigt driver Trump-administrationen en aktiv agenda för att marginalisera hållbarhetsbegreppet och ersätta det med hårda neoliberala ideal, där kortsiktig ekonomisk vinning väger tyngre än långsiktigt ansvarstagande.

Artikel i ESG Today, Nov. 4:
En grupp på 16 amerikanska delstatsåklagare*, ledda av Floridas justitieminister James Uthmeier, har skickat brev till ledarna för flera företag, inklusive teknikjättarna Microsoft, Google och Meta, och uppmanat företagen att inte följa EU:s nya regler för hållbarhetsrapportering och due diligence, CSRD och CSDDD, och varnat för att lagarna skulle exponera företagen för ”stämningar och statliga verkställighetsåtgärder” i USA…
Läs mer.

Det är tydligt att många politiker helt har slutat förlita sig på – eller ens ta till sig – vetenskapliga fakta.

I stället styrs besluten av åsikter och ideologiska ställningstaganden. På ett märkligt sätt har frågan om kommande generationers möjlighet att tillgodose sina behov förvandlats till en höger–vänster-fråga.

Hur kunde hållbar utveckling – som borde vara en gemensam angelägenhet – bli något som polariserar snarare än förenar? En fråga där inte ens närmast hundraprocentig vetenskaplig enighet spelar någon roll, om den inte överensstämmer med politisk ideologi eller maktelitens ekonomiska intressen.

Företag sviker kommande generationer

Vi ser nu hur många företag backar från sina tidigare hållbarhetslöften. Ambitionerna sänks, strategier omformuleras – och kraften läggs i stället på att ”rätta in sig i ledet”, blidka politiska opinioner och tillmötesgå maktlystna, egoistiska despoter. Strömningar som eldas på av klimatförnekare som t.ex Bjørn Lomborg och förstärks av tveksamma uttalanden från profiler som Bill Gates.

I stället för att driva strategisk förändring grundad på vetenskap, ansvar och långsiktighet, anpassar man sig efter ett politiskt landskap där hållbarhet allt oftare reduceras till en taktisk, kortsiktig fråga.

Vi ser också hur företag drar ner på sina hållbarhetssatsningar – satsningar som, om vi ska vara ärliga, ofta drevs mer av EU:s lagstadgade krav på hållbarhetsredovisning än av genuin omsorg om framtiden.

Gamla nyliberala och marknadsekonomiska idéer – ”the business of business is business” – gör åter entré.

Frågan är: Hur länge kan vi fortsätta på denna väg innan priset blir oåterkalleligt högt?
Risken att vi redan har passerat denna livsavgörande brytpunkt för mänskligheten är skrämmande stor – kanske har vi redan klivit över gränsen utan att inse det.

Makthunger och ekonomisk girighet tillåts återigen trumfa allt…

Mahatma Gandhi lär ha sagt: ”Först ignorerar de dig, sedan skrattar de åt dig, sedan slåss de mot dig, sedan vinner du.”

Låt oss hoppas – för mänsklighetens skull – att denna senaste våg av maktfullkomlighet, elitism, populism, fascism och extrema ekonomiska girighet är den sista innan vetenskap och sunt förnuft återtar scenen.

Glöm heller aldrig; ”Demokrati är inte en åskådarsport!” Den kräver att du engagerar dig – att sitta tyst innebär i praktiken att du inte har något att invända mot det som nu sker.

Missa inte!  Clover Hogan at Women’s forum for the Economy & Society

Hållbar utveckling kräver både intelligens och mod!

Det är beklämmande att se hur politiker och företag agerar i en omvärld där vetenskapsförakt breder ut sig. Vissa klamrar sig fast vid marknadsekonomiska dogmer, nyliberala värderingar och populism, medan andra bygger sina beslut på en vetenskapligt förankrad världsbild. Skillnaden är inte bara ideologisk – den avgör vår framtid.

Att dogmatiskt klamra sig fast vid föråldrade och konstruerade ekonomiska teorier – samtidigt som vi i realtid ser hur just dessa idéer underminerar själva grunden för allt mänskligt liv – är inte bara oklokt. Det är ren och skär dumhet.

Det påminner om det gamla skämtet från värnplikten: ”Om kartan inte stämmer med verkligheten – då gäller kartan…” Ett absurt synsätt, men tyvärr allt vanligare i dagens politiska och ekonomiska beslutsfattande.

…vårt samhälle och med det all mänsklig ekonomisk aktivitet är i slutändan helt beroende av de ekosystemtjänster och naturresurser som en levande planet tillhandahåller.

Politikernas och den ekonomiska elitens naiva tro att ökad rikedom skulle lösa eller ge skydd mot hållbarhets- och klimatkriser liknar i högsta grad H.C. Andersens saga om ”Kejsarens nya kläder” – så uppenbart falsk att det nästan blir skrattretande. Men bakom skrattet döljer sig en brutal verklighet: denna illusion riskerar att kosta oss framtiden.

”Måttet på intelligens är förmågan att förändras!”
– Albert Einstein –

Att göra det rätta handlar inte om att följa strömmen, utan om att stå fast vid det som är rätt – även när andra väljer en annan väg. Men för detta krävs både intelligens och mod – två egenskaper som tyvärr verkar vara en akut bristvara bland dagens politiker och företagsledare.