Hopp skapar inte förändring – förändring skapar hopp!

Ibland framförs åsikter om att; ”Vi kan inte bara berätta hur illa klimatkrisen är, det måste finnas med hopp också…”

Men om vi hela tiden skjuter den globala hållbarhets- och klimatkrisen framför oss genom att påstå att det fortfarande finns hopp, kommer vi ju aldrig att behandla krisen som den existensiella och akuta kris det är. All forskning och vetenskap är entydig. Vi ÄR verkligen på väg att förstöra villkoren för att människor skall kunna leva på den här planeten.

I ordböcker är hopp synonymt med att önska och drömma om något. I vårdvetenskapliga artiklar ses hopp som en känslomässig attityd vilket skapar önskningar och längtan hos människan som hoppas.
Önska, drömma och längta är knappast de allra starkaste drivkrafterna för att verkligen göra något.

Den verkliga frågan är hur länge vi skall fortsätta att förtränga sanningen och drömma att det nog dyker upp någon magisk fe som viftar med sitt spö och ”löser alltihop”. Hur länge skall vi låta ”drogberoendet” fortgå och fortsätta förtränga att vi är beroende. Beroende av en fullständigt ohållbar illusion om evig tillväxt.

Omkring 380 f.Kr. skrev Platon det berömda ordspråket: ”Vårt behov kommer att vara den verkliga skaparen”, vilket med tiden utvecklades till ordspråket ”nöden är uppfinningarnas moder”. Valsituationer förlamar oss ibland, men vi människor har en otrolig förmåga att anpassa oss när vi befinner oss i en ”sjunka eller simma-situation”.

…vi är i den situationen nu!

Att inkludera ”hopp” i narrativet – har inte fungerat!

De tidiga vetenskapliga klimatrapporterna var ofta betydligt mer krassa än vad som sedan blivit ”standard”.
Det bästa exemplet är kanske koldioxidbudgeten och den kurva som visar hur snabbt utsläppen måste minska om vi skall ha en chans att hålla den globala temperaturökningen under +1,5 °C resp +2,0 °C (Jmf. med Pre-industrialismen)

När makthavare och näringslivet tidigt presenterades för de vetenskapliga rapporterna om hur lite av CO₂-budgeten som kvarstod och den minskningstakt som krävdes (Scenario 1) reagerade de kraftfullt. Detta ansågs helt omöjligt att genomföra och skulle dessutom påverka näringslivets och framförallt de fossil-beroende bolagens ekonomi oerhört negativt. Den snabba reduktionstakten som krävdes påstods dessutom påverka människor så att de kände hopplöshet inför framtiden, om den publicerades.

Istället publicerades därför kurvor enligt Scenario 2, där det påhittade ”extra budgetutrymmet” antogs kunna kompenseras i framtiden med, framförallt teknisk, CO₂-infångning och lagring. Detta påhittade extra ”utsläppsutrymme” och därmed lägre krav på snabb reduktionstakt skulle också ge människor hopp om att klimatkrisen skulle kunna avvärjas… och utrymme för näringslivet och fossilbolagen att göra en mer ordnad omställning.

Paris-avtalet förstärkte sedan detta ”hopp” med sitt fokus på att +1,5 °C resp. +2,0 °C avser max ökning av den globala medeltemperatur först vid nästa sekelskifte (År 2100) – gott om tid ju…!

Det verkliga utfallet

Idag vet vi att inget av de ”hoppfulla” scenarierna har stämt. Den globala omställningen har uteblivit. CO₂-utsläppen fortsätter att öka och CO₂-halten i atmosfären stiger allt snabbare. Den påföljande globala temperaturökningen visar dessutom en tydligt ökande takt och planetens energibalans blir alltmer snedvriden, med kraftigt ökat överskott.

Det hopp som utmålades genom att skapa en fiktivt ”större” utsläppsbudget och ”gott om tid”, har av makthavare, näringslivet och vi människor i allmänhet utnyttjats till att i hög grad fortsätta med business-as-usual. T.ex har andelen skatteintäkter som används för att subventionera fortsatt användning av fossila bränslen fortsatt öka och ekonomiska investeringar i fortsatt utvinning av fossila bränslen visar ingen nämnbar minskning. (Flera oljebolag har på senare tid t.o.m skrotat alla sina ”ansträngningar” för omställning – utan någon påtaglig reaktion från omvärlden)
Den oundvikliga följden är att våra möjligheter att undvika en storskalig global klimatkatastrof nu snabbt rinner ut, ivrigt påhejad framförallt av de som gör ekonomisk vinning…

På senare tid och i takt med att budgetsiffrorna överskrids, har man, som ett ytterligare försök att bibehålla ”hoppet”, alltmer övergått till att använda CO₂-budgetsiffror som är baserade på en 50% sannolikhetsfaktor… en 50% chans att vi, våra barn och kommande generationer skall kunna fortsätta leva ett bra liv på jorden.

Oddsen för att dö i en bilolycka under din livstid är (2025) 1/95 eller 1,05% – men samtidigt tycker vi alltså att en 50% chans att vi skall kunna överlämna en hållbar ”planet” och ett hållbart samhälle till våra barn och kommande generationer är acceptabel.(?) 

Hopp skapar inte handling…

Hoppet är det man förlitar sig på när inga åtgärder verkar fungera. Det sägs ju t.ex att; ”Hoppet är det sista som lämnar människan”. Att då börja med att försöka ingjuta hopp är ju nästan som att, i förväg, säga att inget annat kommer att fungera… Varför ens försöka…

Det finns naturligtvis också de som på allvar inser problemets omfattning och som upplever att det görs för lite. Att det t.o.m går i motsatt riktning inom flera områden (Inte minst i USA, under Trump). Det är också fler och fler, inte minst unga människor, som hamnar i ”klimat- eller hållbarhetsdepression” och helt tappar hoppet. Detta är naturligtvis väldigt allvarligt.

Men även hos dessa är det framförallt bristen på handling (lokalt och globalt) som är huvudorsaken till hopplösheten. Vägen ut är då knappast att försöka lindra symptomen. Det är ju samma sak som att ge en alkoholist huvudvärkstabletter mot baksmälla – det minskar ”skadeeffekterna”, men har absolut ingen verkan på den grundläggande orsaken.

Vägen ut är istället tätt förknippad till handling och att söka sig till sammanhang och människor där man tillsammans, genom handling, kan försöka locka fram hoppet.

Hopp skapas genom handling – genom att göra!

Man kan inte tvinga fram en känsla av hopp. Det är när man ser framsteg och framförallt när man gör åtgärder som leder till förändring i rätt riktning, som hoppet skapas. Missuppfattningen att ”hopp” är något man får av andra, leder lätt till tron att hopp inte är något man aktivt, på egen hand, måste bygga upp.

Att skapa illusionen att det inte är så bråttom eller att det inte är så allvarligt är kanske den värsta ”otjänst” man kan göra någon i den akuta situation vi befinner oss i.

Den helt nödvändiga förändringen är ingen ”åskådarsport”!

Vi måste betona att vägen till lösningen, och hoppet, är genom att agera, att göra åtgärder ensam och/eller tillsammans med andra och att stå upp för förändring. I alla sammanhang. 

Se upp för vilseledning!

Det finns väldigt starka intressen som vill bibehålla ”business-as-usual”. Det kan t.ex vara av ideologiska skäl, förnekelse eller av ekonomiska skäl. Det kan handla om allt från greenwash till avancerade strategier för att flytta över ansvar på enskilda konsumenter. Genom att t.ex nyttja de avancerade algoritmerna på sociala medier vilseleder och distraherar man människor på olika sätt. Ofta med målet att bibehålla vår överkonsumerande och ohållbara livsstil.

Budskapen är ofta paketerade på ett sätt som driver användarnas behov av ”snabb belöning” och saknar ofta djupare kontext – eftersom användarna ”ändå inte bryr sig om fördjupande information eller sammanhang”…

Hopp används ganska konsekvent som en ”trigger” för att få likes och delningar. Vi vill ju gärna känna hopp och blir därför mindre noga med att kontrollera om informationen stämmer. Det finns t.ex de som säljer ”klimatkompensation”  (som helt saknar vetenskaplig grund) eller reseföretag som påstår att du kan flyga utan att förorsaka koldioxidutsläpp…
…hoppet tänds; ”vi kan leva precis som nu och ändå rädda världen…” – en helt och hållet falsk förhoppning!

Läs på och skaffa grundkunskap. Använd t.ex FSSD-metodens åtta hållbarhetsprinciper (baserade på naturlagar och vetenskap) för att värdera de ”fantastiska” förslag och förklaringar som framförs. Om alla människor (8,2 miljarder) kan göra det som föreslås utan att bryta mot någon av hållbarhetsprinciperna är chansen stor att det är hållbart – annars inte.

Sammanfattning

Mänskligheten befinner sig i ett akut nödläge, en klimat- och hållbarhetskris med en global omfattning som vi aldrig någonsin tidigare ställts inför. Om vi inte agerar omgående är risken stor att mänskligheten går under.

Detta är ingen påhittad domedagsprofetia, den vetenskapliga forskningen är överväldigande.

Vi står inför en ”sjunka eller simma” situation och har inte längre utrymme att låta tiden gå och hoppas att det på något magiskt sätt löser sig, utan vårt agerande!

Vi måste handla NU!