Ibland framförs åsikter om att; ”Vi kan inte bara berätta hur illa klimatkrisen är, det måste finnas med hopp också…”
Men om vi hela tiden skjuter den globala hållbarhets- och klimatkrisen framför oss genom att påstå att det fortfarande finns hopp, kommer vi ju aldrig att behandla krisen som den existensiella och akuta kris det är.
Hållbar utveckling kan aldrig genomföras med ett totalitärt eller auktoritärt synsätt. Ingen kan bestämma hur din hållbara utveckling skall genomföras. Det strider helt enkelt mot flera av grundprinciperna för social hållbarhet.
Att minska ”skadeeffekterna” är ju samma sak som att ge en alkoholist huvudvärkstabletter mot baksmälla – det minskar ”skadeeffekterna”, men har ju absolut ingen verkan på det grundläggande problemet – snarare tvärt emot.
Ibland dyker det upp en bild, ett citat eller en metafor som fångar det som man länge har funderat på. Trattmetaforen i FSSD-ramverket är precis en sådan.
Den åskådliggör förändringen som måste ske så att alla kan förstå.
Aldrig tidigare har vår överlevnad på den här planeten befunnit sig i ett mer utsatt läge! Utan att stärka vårt sociala system är det tveksamt om vi ”klarar det”!
Under de senaste åren har hållbarhetsredovisning enligt bl.a GRi och CSRD/ESRS* tagit företagsvärlden med storm. Företag släpper stolt årliga hållbarhetsrapporter, investerare förlitar sig på hållbarhetsranking och tillsynsorgan, bl.a EU, skärper kraven på hållbarhetsrapportering.
Rapporter, betyg och regler dominerar samtalet – men är detta verkligen vägen till en hållbar framtid?
Det är lite tragiskt egentligen, att gång på gång höra företrädare för näringslivet uttrycka att ”När näringslivet får ta hand om hållbarhetsfrågan, då kommer det att hända saker…
Är ekonomin inte längre en del av samhället…? Du har säkert hört begrepp som ”trippel bottom line” eller sett bilder som framhåller tre olika aspekter av hållbarhet: ”Miljömässig-, Social- och Ekonomisk hållbarhet”. Kanske har du inte...