• Det är otvetydigt att mänskligt inflytande har värmt atmosfären, havet och land. Utbredda och snabba förändringar i atmosfären, havet, kryosfären och biosfären har inträffat.
• Omfattningen av de senaste förändringarna i klimatsystemet som helhet och det nuvarande tillståndet för många aspekter av klimatsystemet är utan motstycke under de senaste hundratals, till tusentals åren.
• Mänskligt inducerade klimatförändringar påverkar redan många väder- och klimatextremer i alla regioner över hela världen. Bevis på observerade förändringar i ytterligheter som värmeböljor, kraftig nederbörd, torka och tropiska cykloner, och i synnerhet deras koppling till mänskligt inflytande, har förstärkts sedan den femte utvärderingsrapporten (AR5).
• Förbättrad kunskap om klimatprocesser, paleoklimatbevis och klimatsystemets reaktion på ökande strålningsdrivning ger en bästa uppskattning av jämviktsklimatkänsligheten på 3 °C, med ett smalare intervall jämfört med AR5.

• Den globala yttemperaturen kommer att fortsätta att öka fram till åtminstone mitten av seklet under alla studerade utsläppsscenarier. Den globala uppvärmningen på 1,5 °C och 2 °C kommer att överskridas under 2000-talet om inte kraftfullaminskningar av koldioxid (CO₂) och andra utsläpp av växthusgaser sker under de kommande decennierna.
• Många förändringar i klimatsystemet blir större i direkt relation till ökad global uppvärmning. De inkluderar ökningar i frekvens och intensitet av heta extremer, marina värmeböljor och kraftig nederbörd, jordbruks- och ekologiska torka i vissa regioner, andel intensiva tropiska cykloner, samt minskningar av arktisk havsis, snötäcke och permafrost.
• Fortsatt global uppvärmning beräknas ytterligare intensifiera den globala vattencykeln, inklusive dess variation, globala monsunens nederbörd och svårighetsgraden av våta och torra händelser.
• Under scenarier med ökande koldioxidutsläpp beräknas kolsänkor i havet och land vara mindre effektiva för att bromsa ackumuleringen av koldioxid i atmosfären.
• Många förändringar på grund av gjorda och framtida utsläpp av växthusgaser är irreversibla i århundraden till årtusenden, särskilt förändringar i havet, glaciärisarna och den globala havsnivån.

• Naturliga drivkrafter och intern variation kommer att modulera förändringar som orsakas av människor, särskilt i regional skala och på kort sikt, med liten effekt på den hundraåriga globala uppvärmningen. Dessa moduleringar är viktiga att tänka på vid planeringen för möjliga förändringar.
• Med ytterligare global uppvärmning beräknas varje region att alltmer uppleva samtidiga och flera förändringar i klimatpåverkan. Förändringar i flera klimatpåverkande drivkrafter blir mer utbredda vid +2 °C jämfört med +1,5 °C global uppvärmning och ännu mer utbredd och/eller uttalad för högre uppvärmningsnivåer.
• Resultat/effekter med låg sannolikhet, såsom inlandsisens kollaps, abrupta havscirkulationsförändringar, vissa sammansatta extrema händelser och uppvärmning som är betydligt större än det uppskattade mycket sannolika intervallet för framtida uppvärmning kan inte uteslutas och är en del av riskbedömningen.

• Ur ett fysikvetenskapligt perspektiv kräver begränsning av den mänskligt framkallade globala uppvärmningen till en specifik nivå, begränsning av de kumulativa koldioxidutsläppen så att åtminstone netto noll koldioxid-utsläpp uppnås, tillsammans med kraftiga minskningar av andra utsläpp av växthusgaser. Kraftfulla, snabba och permanenta minskningar av metan-utsläpp (CH₄) skulle också begränsa den uppvärmningseffekt som orsakas av minskande aerosolföroreningar och skulle dessutom förbättra luftkvaliteten.
• Scenarier med låga eller mycket låga utsläpp av växthusgaser (SSP1-1.9 och SSP1- 2.6) leder snabbt (inom få år) till märkbara effekter på växthusgas- och aerosolkoncentrationer och luftkvalitet i förhållande till höga och mycket höga växthusgasutsläppsscenarier (SSP3- 7,0 eller SSP5-8,5). Under dessa kontrasterande scenarier skulle märkbara skillnader i trender för global yttemperatur börja dyka upp från naturlig variation inom cirka 20 år och under längre tidsperioder för många andra klimatpåverkande drivkrafter.

Mänskligt driven klimatförändring, inklusive mer frekventa och intensiva extrema händelser, har orsakat utbredda negativa effekter och relaterade förluster och skador på naturen och samhället, bortom naturlig klimatvariabilitet. Vissa utvecklings- och anpassningsinsatser har minskat sårbarheten. Tvärsöver sektorer och regioner observeras att de mest utsatta människorna och systemen påverkas oproportionerligt. Ökningen av väder- och klimatextremer har lett till vissa irreversibla effekter där naturliga- och mänskliga system drivits bortom sin förmåga till anpassning.

Sårbarhet för klimatförändringar hos ekosystem och människor skiljer sig väsentligt mellan och inom regioner, pådriven av bl.a socioekonomisk utveckling, ohållbar havs- och markanvändning, ojämlikhet, marginalisering, historiska och existerande orättvisor som kolonialism och makt. Cirka 3,3 till 3,6 miljarder människor lever i sammanhang som är mycket sårbara för klimatförändringar. En hög andel arter är sårbara för klimatförändringar. Sårbarheten i mänskliga- och ekosystem är ömsesidigt beroende. Nuvarande ohållbara utvecklingsmönster ökar exponering av ekosystem och människor för klimatrisker.

Global uppvärmning som når 1,5 ° C i en nära framtid, skulle orsaka oundvikliga ökningar av flera klimatrisker och innebära stora risker för ekosystem och människor. Risknivån beror på samtidigheten av kortfristiga trender för sårbarhet, exponering, socioekonomisk utveckling och anpassning. Åtgärder i närtid som begränsar global uppvärmning till nära 1,5 ° C skulle väsentligt minska prognostiserade förluster och skador i samband med klimatförändringar i mänskliga system och ekosystem, jämfört med högre uppvärmningsnivåer, men kan inte eliminera alla.

Bortom år 2040 och beroende på nivån på global uppvärmning, kommer klimatförändringen att medföra stora risker för naturliga- och mänskliga system. För 127 identifierade nyckelrisker är de bedömda medelstora- och långsiktiga effekterna upp till flera gånger högre än vad som för närvarande observerats. Storleken på klimatförändringen och därmed sammanhängande risker är starkt beroende på vilka närliggande begränsnings- och anpassningsåtgärder som genomförs och beräknade negativa effekter och relaterade förluster och skador ökar med varje ökning av den globala uppvärmningen.

Påverkan av klimatförändringar och risker blir alltmer komplex och svårare att hantera. Flera klimatrisker kommer att förekomma samtidigt, och flera klimatrelaterade och icke-klimatirelaterade risker kommer att interagera, vilket resulterar i sammansatta övergripande risker och risker med kaskad-effekt över sektorer och regioner. Vissa åtgärder som genomförs som svar på klimatförändringarna resulterar i sin tur i nya effekter och risker.

Om den globala uppvärmningen överstiger 1,5 ° C under de kommande årtiondena eller senare (overshoot), kommer många mänskliga- och naturliga system att möta ytterligare allvarliga risker, jämfört med om temperaturökningen kan hållas under 1,5 ° C. Beroende på storleken och varaktigheten av överskridandet kommer vissa effekter att orsaka utsläpp av ytterligare växthusgaser och vissa kommer att vara irreversibla, även om den globala uppvärmningen senare minskas.

Framsteg i anpassningsplanering och genomförande har observerats inom alla sektorer och regioner, vilket genererar flera fördelar. Anpassningsutvecklingen är emellertid ojämnt fördelad med observerade anpassningsgap. Många initiativ prioriterar omedelbar och kortsiktig klimatriskreduktion vilket minskar möjligheten till transformativ anpassning.

Det finns genomförbara och effektiva anpassningsalternativ som kan minska riskerna för människor och natur. Möjligheterna för genomförandet av anpassningsalternativ på kort sikt skiljer sig mellan olika sektorer och regioner. Effektiviteten av anpassningar för att minska klimatrisken finns dokumenterad för specifika sammanhang, sektorer och regioner och minskar med ökad uppvärmning. Integrerade, multisektoriella lösningar som adresserar sociala ojämlikheter, olika åtgärder mot klimatrisker och som sträcker sig över flera ”system”, ökar genomförbarheten och effektiviteten i anpassningen inom flera sektorer.

”Mjuka” gränser för viss mänsklig anpassning har uppnåtts, men kan övervinnas genom att ta itu med en rad begränsningar, främst ekonomiska-, styrnings-, institutionella- och politiska begränsningar. Hårda gränser för anpassning har uppnåtts i vissa ekosystem. Med ökande global uppvärmning kommer förluster och skador att öka och ytterligare mänskliga och naturliga system kommer att nå anpassningsgränser.

Det finns ökande bevisning på felsatsningar inom många sektorer och regioner sedan IPCC:s rapport AR5. Felaktiga åtgärder som svar på klimatförändringar kan skapa låsning med sårbarhet, exponering och risker som är svåra och dyra att förändra och som kan förvärra redan befintliga ojämlikheter. Felsatsningar kan undvikas med hjälp av flexibel, sektorsövergripande, inkluderande och långsiktig planering och genom att prioritera anpassningsåtgärder med fördelar för många sektorer och system.

Möjliggörande villkor är nyckeln till genomförande, accelererande och upprätthållande anpassning i mänskliga system och ekosystem. Dessa inkluderar politiskt engagemang och genomförande, institutionella ramar, politik och instrument med tydliga mål och prioriteringar, ökad kunskap om effekter och lösningar, mobilisering av och tillgång till adekvata ekonomiska resurser, övervakning och utvärdering samt inkluderande styrningsprocesser.

Dokumentation av observerade effekter, prognostiserade risker, nivåer och trender för sårbarhet, och anpassningsgränser, visar att världsomspännande klimatutvecklingsåtgärder är mer brådskande än vad som tidigare bedömts i IPCCs rapport AR5. Omfattande, effektiva och innovativa åtgärder kan utnyttja synergier och minska avvägningar mellan anpassning och begränsning för att främja hållbar utveckling.

Hållbar klimatutveckling möjliggörs när regeringarna, det civila samhället och den privata sektorn gör inkluderande utvecklingsval som prioriterar riskreducering, jämlikhet och rättvisa, och när beslutsprocesser, finansiering och åtgärder är integrerade över styrningsnivåer, sektorer och tidsramar. Hållbar utveckling underlättas av internationellt samarbete och av regeringar som på alla nivåer samarbetar med samhällen, civilsamhället, utbildningsorgan, vetenskapliga- och andra institutioner, media, investerare och företag; och genom att utveckla partnerskap med traditionellt marginaliserade grupper, inklusive kvinnor, ungdomar, ursprungsbefolkningar, lokalsamhällen och etniska minoriteter. Dessa partnerskap är mest effektiva när de stöds genom ett möjliggörande politiskt ledarskap, institutioner, resurser, inklusive finansiering, samt klimattjänster, informations- och beslutsstödverktyg.

Interaktioner mellan stadsplanering, exponering och sårbarhet kan skapa klimatrelaterade risker och förluster för städer och bosättningar.  Men den globala trenden för stadsplanering erbjuder också en viktigt möjlighet att främja klimatanpassad utveckling. Integrerad, inkluderande planering och investeringar i det dagliga beslutsfattandet kring stadsplanering, inklusive social-, ekologisk- och fysisk infrastruktur, kan avsevärt öka den adaptiva kapaciteten hos stads- och landsbygdens bosättningar. Jämlika och rättvisa lösningar bidrar till flera fördelar för hälso- och välbefinnande och ekosystemtjänster, inklusive företniska minioriteter, marginaliserade och utsatta samhällen. Hållbar utveckling i stadsområden stöder också anpassningsförmågan på landsbygden genom att upprätthålla lokala försörjningskedjor för varor och tjänster och finansiella flöden. Kuststäder och bosättningar spelar en särskilt viktig roll för att främja klimatanpassad utveckling.

Att skydda biologisk mångfald och ekosystem är grundläggande för hållbar utveckling, mot bakgrund av de hot klimatförändringen utgör för dem ,och deras roller för anpassning och begränsning. Nya analyser, baserade på en rad olika beviskedjor, antyder att bibehållande av biologiska mångfalds- och ekosystemtjänster på global nivå är beroende av ett effektivt och rättvist bevarande av cirka 30% till 50% av jordens mark-, sötvattens- och havsområden, inklusive nuvarande ”nära naturliga” ekosystem.

Det är otvetydigt att klimatförändringen redan har stört mänskliga och naturliga system. Tidigare och nuvarande utvecklingstendenser (historiska utsläpp, utveckling och klimatförändringar) har inte främjat global klimat-resilient utveckling. Samhällets val och handlingar som implementeras under det närmaste decenniet är avgörande för i vilken utsträckning medel- och långsiktig utveckling kommer att medföra högre eller lägre klimatresiliens. Viktigt är att klimatbegränsande utvecklingmöjligheter blir alltmer begränsade om nuvarande utsläppnivåer för växthusgaser inte snabbt sjunker, särskilt om den globala uppvärmningen överskrids i en nära framtid. Dessa möjligheter är begränsade av tidigare utveckling, utsläpp och klimatförändringar men kan förbättras genom inkluderande styrning, adekvata och lämpliga mänskliga- och tekniska resurser, information, kapacitet och finansiering.

De totala antropogena nettoutsläppen av växthusgaser har fortsatt att öka under perioden 2010–2019, liksom de kumulativa nettoutsläppen av CO2 sedan 1850. De genomsnittliga årliga växthusgasutsläppen under 2010–2019 var högre än under något tidigare decennium, men tillväxttakten mellan 2010 och 2019 var lägre än mellan 2000 och 2009.

Antropogena nettoutsläpp av växthusgaser har ökat sedan 2010 inom alla större sektorer globalt. En ökande andel av utsläppen kan hänföras till tätorter. Utsläppsminskningar av CO2 från fossila bränslen och industriella processer, på grund av förbättringar i energiintensiteten i BNP och kolintensiteten i energi, har varit mindre än utsläppsökningarna från stigande globala aktivitetsnivåer inom industri, energiförsörjning, transport, jordbruk och byggnader.

De regionala bidragen till de globala växthusgasutsläppen skiljer sig fortfarande mycket åt. Variationer i regionala och nationella utsläpp per capita speglar delvis olika utvecklingsstadier, men de varierar också mycket vid liknande inkomstnivåer. De 10 % av hushållen med de högsta utsläppen per capita bidrar med en oproportionerligt stor andel av de globala hushållens växthusgasutsläpp. Minst 18 länder har haft minskningar av växthusgasutsläppen i mer än 10 år.

Enhetskostnaderna för flera tekniker med låga utsläpp har sjunkit kontinuerligt sedan 2010. Innovationspolitiska paket har möjliggjort dessa kostnadsminskningar och stöttat global anpassning. Både skräddarsydda policyer och övergripande policyer som tar itu med innovationssystem har hjälpt till att övervinna de fördelningsmässiga, miljömässiga och sociala effekterna som potentiellt är förknippade med global spridning av teknik med låga utsläpp. Innovationen har släpat efter i utvecklingsländerna på grund av svagare förutsättningar. Digitalisering kan möjliggöra utsläppsminskningar, men kan ha negativa sidoeffekter om den inte styrs på lämpligt sätt.

Det har skett en konsekvent expansion av policyer och lagar som tar itu med begränsningar sedan AR5. Detta har lett till undvikande av utsläpp som annars skulle ha inträffat och ökade investeringar i teknik och infrastruktur med låga växthusgaser. Policytäckningen betr. utsläpp är ojämn mellan sektorerna. Framstegen med att anpassa finansiella flöden till målen i Parisavtalet är fortfarande långsamma och klimatfinansieringsflöden är ojämnt fördelade mellan regioner och sektorer.

Globala växthusgasutsläpp år 2030 kopplade till implementeringen av nationellt bestämda bidrag (NDC) som tillkännagavs före COP26 gör det troligt att uppvärmningen kommer att överstiga 1,5°C under 2000-talet. En möjlig begränsning av uppvärmningen till under 2°C skulle då få förlita sig på en snabb acceleration av begränsningsinsatser efter 2030. Policyer som genomförts i slutet av 2020 förväntas resultera i högre globala växthusgasutsläpp än vad NDC antyder.

Prognostiserade kumulativa framtida CO2-utsläpp under livslängden för befintlig och den för närvarande planerade infrastrukturen för fossila bränslen, utan ytterligare minskning, överstiger de totala kumulativa netto CO2-utsläppen som krävs för att begränsa uppvärmningen till 1,5°C (>50 %) med ingen eller begränsad temperaturöverskridning. De är ungefär lika med de maximala kumulativa netto CO2-utsläpp som krävs för att begränsa uppvärmningen till 2°C (>67%). 

De globala växthusgasutsläppen beräknas nå sin topp mellan 2020 och senast före 2025 i globala modellerade scenarier som begränsar uppvärmningen till 1,5°C (>50 %) med ingen eller begränsad överskjutning, och i de som begränsar uppvärmningen till 2°C (>67 % ) med vidtagna omedelbara åtgärder. I båda typerna av scenarier krävs snabba och djupa minskningar av växthusgasutsläpp under 2030, 2040 och 2050. Utan en förstärkning av politiken utöver det som har genomförts i slutet av 2020, beräknas utsläppen av växthusgaser öka efter 2025, vilket leder till en global uppvärmning i median på 3,2 [2,2 till 3,5] °C år 2100.

Globala nettonoll CO2-utsläpp uppnås i början av 2050-talet i scenarier som begränsar uppvärmningen till 1,5°C (>50 %) med ingen eller begränsad överskjutning, och runt början av 2070-talet i scenarier som begränsar uppvärmningen till 2°C (>67) %). Många av dessa scenarier fortsätter med negativa CO2-utsläpp efter nettonollpunkten. Scenarierna inkluderar också djupa minskningar av andra växthusgasutsläpp. Nivån på den maxiamala globala uppvärmningen beror på de ackumulerade CO2-utsläppen fram till tidpunkten för nettonoll CO2 och förändringen av icke-CO2-klimatframkallande faktorer vid tiden för max. Djupa minskningar av växthusgasutsläpp till 2030 och 2040, särskilt minskningar av metanutsläpp, minskar max-uppvärmningen och minskar sannolikheten för att överskrida uppvärmningsgränserna och leder även till mindre beroende av negativa nettoutsläpp av koldioxid för reversera uppvärmningen under senare hälften av seklet. Att nå och upprätthålla globala nollutsläpp av växthusgaser resulterar i en gradvis minskning av uppvärmningen.

Alla globala modellerade vägar som begränsar uppvärmningen till 1,5°C (>50 %) med ingen eller begränsad överskjutning, och de som begränsar uppvärmningen till 2°C (>67 %) involverar snabba och djupa och i de flesta fall omedelbara minskningar av växthusgasutsläppen i alla sektorer. Modellerade begränsningsstrategier för att uppnå dessa minskningar inkluderar övergång från fossila bränslen utan CCS till energikällor med mycket låg eller noll koldioxidutsläpp, såsom förnybara eller fossila bränslen med CCS, åtgärder på efterfrågesidan och förbättrad effektivitet, minskning av icke-CO2-utsläpp och användning av koldioxid dioxidavlägsnande (CDR) metoder för att motverka resterande växthusgasutsläpp. Illustrativa begränsningsvägar (IMP) visar olika kombinationer av sektoriella begränsningsstrategier som överensstämmer med en given uppvärmningsnivå.

Att minska utsläppen av växthusgaser inom hela energisektorn kräver stora förändringar, inklusive en avsevärd minskning av den totala användningen av fossila bränslen, utbyggnad av energikällor med låga utsläpp, byte till alternativa energibärare samt energieffektivitet och energibesparing. Den oförminskade och fortsatta installationen av infrastruktur för fossila bränslen kommer att ”låsa in” växthusgasutsläpp.

Netto-noll CO2-utsläpp från industrisektorn är utmanande men möjliga. Att minska industrins utsläpp kommer att kräva samordnade åtgärder genom hela värdekedjorna för att främja alla begränsningsalternativ, inklusive efterfrågestyrning, energi- och materialeffektivitet, cirkulära materialflöden, såväl som reduktionstekniker och transformativa förändringar i produktionsprocesser. Framsteg mot nettoutsläpp av växthusgaser från industrin kommer att möjliggöras genom införandet av nya produktionsprocesser som använder förnyelsebar elektricitet, vätgas, bränslen med låga eller nollhaltiga växthusgasutsläpp och ”koldioxidhantering”. 

Tätortsområden kan skapa möjligheter att öka resurseffektiviteten och avsevärt minska utsläppen av växthusgaser genom en systemisk övergång av infrastruktur och stadsplanering via utvecklingsvägar med låga utsläpp mot netto-nollutsläpp. Ambitiösa begränsningsinsatser för etablerade, snabbt växande och framväxande städer kommer att omfatta 1) minskning eller förändring av energi- och materialförbrukning, 2) elektrifiering och 3) förbättrad kolupptag och lagring i stadsmiljön. Städer kan uppnå nettonollutsläpp, men bara om utsläppen minskas inom och utanför deras administrativa gränser genom försörjningskedjor, vilket kommer att ha fördelaktiga kaskadeffekter över andra sektorer.

I modellerade globala scenarier beräknas befintliga byggnader, om de renoveras, och byggnader som ännu inte har byggts, närma sig nettonollutsläpp av växthusgaser år 2050 om policypaket, som kombinerar ambitiös tillräcklighet, effektivitet och åtgärder för förnybar energi, effektivt implementeras och hinder för CO2-minskningar tas bort. Lågambitiösa policyer ökar risken för inlåsning av byggnader i koldioxidberoende i decennier samtidigt som väldesignade och effektivt genomförda begränsningsåtgärder, i både nya byggnader och befintliga om de renoveras, har betydande potential att bidra till att uppnå SDGs i alla regioner samtidigt som byggnader anpassas till framtida klimatet.

Alternativ på efterfrågesidan och tekniker med låga växthusgasutsläpp kan minska transportsektorns utsläpp i utvecklade länder och begränsa utsläppsökningen i utvecklingsländer. Efterfrågefokuserade insatser kan minska efterfrågan på alla transporttjänster och stödja övergången till mer energieffektiva transportsätt. Elfordon som drivs av el med låga utsläpp erbjuder den största utsläppspotentialen för landbaserade transporter, på livscykelbasis. Hållbara biobränslen kan erbjuda ytterligare begränsningsfördelar inom landbaserade transporter på kort och medellång sikt. Hållbara biobränslen, väte med låga utsläpp och derivat (inklusive syntetiska bränslen) kan stödja minskning av CO2-utsläpp från sjöfart, flyg och tunga landtransporter men kräver förbättringar av produktionsprocesser och kostnadsminskningar. Många begränsningsstrategier inom transportsektorn har olika bifördelar, inklusive förbättringar av luftkvaliteten, hälsofördelar, rättvis tillgång till transporttjänster, minskad trängsel och minskad efterfrågan på material.

AFOLU-reduceringsalternativ, om de är hållbart implementerade, kan ge storskaliga minskningar av växthusgasutsläpp och förbättrat borttagande av CO2, men kan inte fullt ut kompensera för försenade åtgärder i andra sektorer. Dessutom kan hållbart framställda jordbruks- och skogsprodukter användas istället för mer växthusgasintensiva produkter i andra sektorer. Hinder för implementering och avvägningar kan uppstå från effekterna av klimatförändringar, konkurrerande krav på mark, konflikter med livsmedelsförsörjning och ekonomisk försörjning, komplexiteten i markägande och förvaltningssystem samt kulturella aspekter. Det finns många landsspecifika möjligheter som ger samtidiga fördelar (såsom bevarande av biologisk mångfald, ekosystemtjänster och försörjning) och undvika risker (till exempel genom anpassning till klimatförändringar).

Begränsning på efterfrågesidan omfattar förändringar i infrastrukturanvändning, antagande av ”slutanvändningsteknik” och sociokulturella och beteendemässiga förändringar. Åtgärder på efterfrågesidan och nya sätt att tillhandahålla tjänster för slutanvändning kan minska de globala växthusgasutsläppen i slutanvändningssektorer med 40-70 % till 2050 jämfört med basscenarier, medan vissa regioner och socioekonomiska grupper kräver ytterligare energi och resurser. Alternativ för att minska efterfrågesidan är förenliga med att förbättra grundläggande välbefinnande för alla.

Utbyggnaden av CDR för att motverka svårbekämpade restutsläpp är oundviklig om nettonollutsläppen av CO2 eller växthusgaser ska uppnås. Omfattningen och tidpunkten för utbyggnaden kommer att bero på banorna för bruttoutsläppsminskningar inom olika sektorer. Uppskalning av distributionen av CDR är beroende av att man utvecklar effektiva metoder för att hantera genomförande- och hållbarhetsbegränsningar, särskilt för storskalighet.

Begränsningsalternativ som kostar 100 USD per ton CO2e eller mindre kan minska de globala växthusgasutsläppen med minst hälften av 2019 års nivå till 2030. Global BNP fortsätter att växa i modellerade scenarier, men utan att ta hänsyn till de ekonomiska fördelarna med begränsningsåtgärder från undvikade skador från klimatförändringar eller från minskade anpassningskostnader, är den några procent lägre 2050 jämfört med scenarier utan klimatbegränsning utöver nuvarande politik. De globala ekonomiska fördelarna med att begränsa uppvärmningen till 2°C rapporteras överstiga kostnaden för begränsning i det mesta av den utvärderade forskningen.

Påskyndade och rättvisa klimatåtgärder för att mildra och anpassa sig till klimatförändringarnas effekter är avgörande för hållbar utveckling. Klimatförändringsåtgärder kan också resultera i olika avvägningar. Avvägningarna mellan enskilda alternativ skulle kunna hanteras genom policyutformning. De hållbara utvecklingsmålen (SDG) som antagits under FN:s agenda 2030 för hållbar utveckling kan användas som underlag för att utvärdera klimatåtgärder i samband med hållbar utveckling.

Det finns en stark koppling mellan hållbar utveckling, sårbarhet och klimatrisker. Begränsade ekonomiska, sociala och institutionella resurser resulterar ofta i hög sårbarhet och låg anpassningsförmåga, särskilt i utvecklingsländer. Flera åtgärdssalternativ ger både begränsnings- och anpassningsresultat, särskilt i mänskliga bosättningar, markförvaltning och i relation till ekosystem. Emellertid kan mark- och vattenekosystem påverkas negativt av vissa begränsningsåtgärder, beroende på hur de genomförs. Samordnad tvärsektoriell politik och planering kan maximera synergier och undvika eller minska avvägningar mellan begränsning och anpassning.

Ökande klimatbegränsningar och bredare åtgärder för att förändra utvecklingsvägar mot hållbarhet kommer att få fördelningskonsekvenser inom och mellan länder. Uppmärksamhet på rättvisa och ett brett och meningsfullt deltagande av alla relevanta aktörer i beslutsfattande på alla skalor kan bygga socialt förtroende och fördjupa och bredda stödet för transformativa förändringar.

Det finns begränsningsalternativ som är möjliga att implementera i stor skala på kort sikt. Genomförbarheten skiljer sig åt mellan sektorer och regioner, och beroende på kapacitet och implementeringshastighet och omfattning. Hinder för genomförbarhet skulle behöva minskas eller tas bort, och möjliggörande förhållanden stärkas för att sprida begränsningsalternativ i stor skala. Dessa barriärer och möjliggörare inkluderar geofysiska, miljöekologiska, tekniska och ekonomiska faktorer, och särskilt institutionella och sociokulturella faktorer. Förstärkta kortsiktiga åtgärder utöver NDCs (tillkännagivna före UNFCCC COP26) kan minska och/eller undvika långsiktiga genomförbarhetsutmaningar för globala modellerade vägar som begränsar uppvärmningen till 1,5 °C (>50 %) med inget eller begränsat överskridande.

I alla länder kan begränsningsinsatser inbäddade i ett vidare utvecklingssammanhang öka takten, djupet och bredden i utsläppsminskningarna. Politik som förskjuter utvecklingsvägar mot hållbarhet kan bredda portföljen av tillgängliga begränsningsåtgärder och möjliggöra strävan efter synergier med utvecklingsmål. Åtgärder kan vidtas nu för att förändra utvecklingsvägar och påskynda begränsningar och omvandlingar mellan olika system

Klimatstyrning, via lagar, strategier och institutioner, baserat på nationella omständigheter, stödjer begränsning genom att tillhandahålla ramar genom vilka olika aktörer interagerar, och en grund för policyutveckling och genomförande. Klimatstyrning är mest effektiv när den integreras över flera policydomäner, hjälper till att realisera synergier och minimera avvägningar och kopplar samman nationella och subnationella politiska beslutsfattande nivåer. Effektiv och rättvis klimatstyrning bygger på engagemang med civilsamhällets aktörer, politiska aktörer, företag, ungdomar, arbetskraft, media, ursprungsbefolkningar och lokala samhällen.

Många reglerande och ekonomiska instrument har redan implementerats framgångsrikt. Utformningen av instrumenten kan hjälpa till att uppnå rättvisa och andra mål. Dessa instrument skulle kunna stödja djupa utsläppsminskningar och stimulera innovation om de skalas upp och tillämpas mer allmänt. Politiska paket som möjliggör innovation och byggande av kapacitet är bättre i stånd att stödja en övergång till en rättvis framtid med låga utsläpp än enskilda policys. Ekonomiska omfattande paket, som är förenliga med nationella omständigheter, kan uppfylla kortsiktiga ekonomiska mål samtidigt som de minskar utsläppen och förskjuter utvecklingsvägar mot hållbarhet

Studerade finansiella flöden ligger under de nivåer som krävs för att uppnå begränsningsmål inom alla sektorer och regioner. Utmaningen med att överbrygga klyftor är störst i utvecklingsländerna som helhet. Att skala upp  finansiella flöden för klimatbegränsningar kan stödjas av tydliga politiska val och signaler från regeringar och det internationella samfundet. Accelererat internationellt finansiellt samarbete är en avgörande faktor för låga nivåer av växthusgaser och rättvisa övergångar, och kan ta itu med orättvisor i tillgång till finansiering och kostnaderna för och sårbarheten för klimatförändringarnas effekter.

Mänskliga aktiviteter, främst genom utsläpp av växthusgaser, har otvetydigt orsakat den globala uppvärmningen. Den globala yttemperaturen har nått 1,1°C (över 1850–1900 åren) 2011–2020. De globala utsläppen av växthusgaser har fortsatt att öka, med ojämlika historiska och pågående bidrag till följd av ohållbar energianvändning, markanvändning, markanvändningsförändringar, livsstilar och mönster för konsumtion och produktion över regioner, mellan och inom länder och bland individer (High confidence). {2.1, Figur 2.1, Figur 2.2}.

Utbredda och snabba förändringar i atmosfären, havet, kryosfären och biosfären har inträffat. Människoorsakade klimatförändringar påverkar redan många väder- och klimatextremer i alla regioner över hela världen. Detta har lett till omfattande negativa effekter och relaterade förluster och skador på natur och människor (high conficence). Sårbara samhällen som historiskt har bidragit minst till nuvarande klimatförändringar påverkas oproportionerligt (high confidence). {2.1, Tabell 2.1, Figur 2.2 och 2.3} (Figur SPM.1)

Anpassningsplanering och genomförande har framskridit inom alla sektorer och regioner, med dokumenterade fördelar och varierande effektivitet. Trots framsteg finns det anpassningsluckor som kommer att fortsätta att växa med nuvarande genomförandetakt. Hårda och mjuka gränser för anpassning har nåtts i vissa ekosystem och regioner. Missanpassning sker i vissa sektorer och regioner. De nuvarande globala finansiella flödena för anpassning är otillräckliga för, och begränsar genomförandet av anpassningsalternativ, särskilt i utvecklingsländer (high confidence). {2.2, 2.3}

Policyer och lagar som hanterar begränsning har konsekvent utökats sedan AR5. Globala utsläpp av växthusgaser år 2030, underförstått av de nationellt bestämda bidrag (NDC) som tillkännagivits t.o.m. oktober 2021, gör det troligt att uppvärmningen kommer att överstiga 1,5°C under 2000-talet och gör det svårare att begränsa uppvärmningen till under 2°C. Det finns klyftor mellan de beräknade utsläppen från genomförda policyer och de från NDC samtidigt som finansflöden ligger under de nivåer som krävs för att uppfylla klimatmålen inom alla sektorer och regioner. (high confidence) {2.2, 2.3, Figur 2.5, Tabell 2.2}

Fortsatta utsläpp av växthusgaser kommer att leda till ökande global uppvärmning, med den bästa uppskattningen att nå 1,5°C i ”närtid” enligt redovisade scenarier och modellerade vägar. Varje ökning av den globala uppvärmningen kommer att intensifiera flera och samtidiga risker (high confidence). Kraftiga, snabba och varaktiga minskningar av utsläppen av växthusgaser skulle leda till en märkbar avmattning av den globala uppvärmningen inom cirka två decennier, och även till märkbara förändringar i atmosfärens sammansättning inom några år (high confidence). {Cross-Section Boxes 1 och 2, 3.1, 3.3, Tabell 3.1, Figur 3.1, 4.3} (Figur SPM.2, Box SPM.1)

För varje given framtida uppvärmningsnivå är många klimatrelaterade risker högre än vad som bedömts i AR5, och de förväntade långsiktiga effekterna är upp till flera gånger högre än vad som för närvarande observeras (high confidence). Risker, förväntade negativa effekter, relaterade förluster och skador från klimatförändringar eskalerar med varje ökning av den globala uppvärmningen (very high confidence). Klimatiska och icke-klimatiska risker kommer i allt större utsträckning att interagera och skapa sammansatta och kaskad-kopplade risker som är mer komplexa och svåra att hantera (high confidence). {Cross-Section Boxes.2, 3.1, 4.3, Figur 3.3, Figur 4.3} (Figur SPM.3, Figur SPM.4)

Vissa framtida förändringar är oundvikliga och/eller oåterkalleliga men kan begränsas av djupgående, snabba och varaktiga globala minskningar av utsläppen av växthusgaser. Sannolikheten för plötsliga och/eller irreversibla förändringar ökar med högre globala uppvärmningsnivåer. På samma sätt ökar sannolikheten för utfall med låg sannolikhet förknippade med potentiellt mycket stora negativa effekter med högre globala uppvärmningsnivåer. (high confidence) {3.1}

Anpassningsalternativ som är genomförbara och effektiva idag kommer att bli begränsade och mindre effektiva med ökande global uppvärmning. Med ökande global uppvärmning kommer förluster och skador att öka och ytterligare mänskliga och naturliga system kommer att nå anpassningsgränser. Missanpassning kan undvikas genom flexibel, multisektoriell, inkluderande, långsiktig planering och genomförande av anpassningsåtgärder, med fördelar för många sektorer och system. (high confidence) {3.2, 4.1, 4.2, 4.3}

För att begränsa den globala uppvärmningen som orsakas av människor krävs det nettonollutsläpp av CO2. Kumulativa koldioxidutsläpp fram till tidpunkten för att nå nettonoll CO2-utsläpp och nivån på minskningar av växthusgasutsläpp detta decennium avgör till stor del om uppvärmningen kan begränsas till 1,5 °C eller 2 °C (high confidence). Prognostiserade CO2-utsläpp från befintlig infrastruktur för fossila bränslen utan ytterligare minskning överstiger den återstående koldioxidbudgeten för 1,5°C (50 %) (high confidence). {2.3, 3.1, 3.3, Tabell 3.1}

Alla globala modellerade vägar som begränsar uppvärmningen till 1,5°C (>50 %) med ingen eller begränsad överskjutning, och de som begränsar uppvärmningen till 2°C (>67 %), involverar snabba och djupa och i de flesta fall omedelbara växthusgaser utsläppsminskningar inom alla sektorer detta decennium. Globala nettonoll CO2-utsläpp uppnås enligt dessa modelleringar, i början av 2050-talet respektive runt början av 2070-talet. (high confidence) {3.3, 3.4, 4.1, 4.5, Tabell 3.1} (Figur SPM.5, Box SPM.1)

Om uppvärmningen överstiger en specificerad nivå såsom 1,5°C, kan den gradvis minskas igen genom att uppnå och upprätthålla negativa globala CO2-utsläpp. Detta skulle kräva ytterligare användning av koldioxidavlägsnande, jämfört med modelleringar utan överskridande, vilket skulle leda till större genomförbarhets- och hållbarhetsproblem. ”Overshoot” medför negativa effekter, vissa oåterkalleliga, och ytterligare risker för mänskliga och naturliga system, som alla ökar med omfattningen och varaktigheten av överskridandet. (high confidence) {3.1, 3.3, 3.4, Tabell 3.1, Figur 3.6}

Klimatförändringar är ett hot mot människors välbefinnande och planetens hälsa (very high confidence). Det finns ett snabbt stängande ”tidsfönster” av möjligheter att säkra en levande och hållbar framtid för alla (very high confidence). Klimattålig utveckling integrerar anpassning och begränsning för att främja hållbar utveckling för alla. Det möjliggörs av ökat internationellt samarbete inklusive förbättrad tillgång till adekvata finansiella resurser, särskilt för utsatta regioner, sektorer och grupper, och inkluderande styrning och samordnad politik (high confidence). De val och åtgärder som genomförs under detta decennium kommer att få effekter nu och i tusentals år (high confidence). {3.1, 3.3, 4.1, 4.2, 4.3, 4.4, 4.7, 4.8, 4.9, Figur 3.1, Figur 3.3, Figur 4.2} (Figur SPM.1; Figur SPM.6)

Djup, snabb och varaktig begränsning och påskyndat genomförande av anpassningsåtgärder under detta decennium skulle minska förväntade förluster och skador för människor och ekosystem (very high confidence), och ge många bifördelar, särskilt för luftkvalitet och hälsa (high confidence). Försenade åtgärder för begränsning och anpassning skulle låsa in infrastruktur med höga utsläpp, öka riskerna för strandade tillgångar och kostnadsökningar, minska genomförbarheten och öka förluster och skador (high confidence). Åtgärder på kort sikt involverar höga förskottsinvesteringar och potentiellt omvälvande förändringar som kan minimeras genom en rad möjliggörande policyer (high confidence). {2.1, 2.2, 3.1, 3.2, 3.3, 3.4, 4.1, 4.2, 4.3, 4.4, 4.5, 4.6, 4.7, 4.8}

Snabba och långtgående övergångar inom alla sektorer och system är nödvändiga för att uppnå djupa och varaktiga utsläppsminskningar och säkra en levande och hållbar framtid för alla. Dessa systemförändringar innebär en betydande uppskalning av en bred portfölj av begränsnings- och anpassningsalternativ. Genomförbara, effektiva och lågkostnadsalternativ för begränsning och anpassning finns redan tillgängliga, med skillnader mellan system och regioner. (high confidence) {4.1, 4.5, 4.6} (Figur SPM.7)

Påskyndade och rättvisa åtgärder för att mildra och anpassa sig till klimatförändringarnas effekter är avgörande för hållbar utveckling. Begränsnings- och anpassningsåtgärder har fler synergier än avvägningar med hållbara utvecklingsmål (SDGs). Synergier och avvägningar beror på sammanhanget och implementeringens omfattning. (high confidence) {3.4, 4.2, 4.4, 4.5, 4.6, 4.9, figur 4.5}

Att prioritera rättvisa, klimaträttvisa, social rättvisa, integration och rättvisa övergångsprocesser kan möjliggöra anpassning och ambitiösa begränsningsåtgärder och klimattålig utveckling. Anpassningsresultaten förbättras av ökat stöd till regioner och människor med högst sårbarhet för klimatrisker. Att integrera klimatanpassning i sociala skyddsprogram förbättrar motståndskraften. Det finns många alternativ för att minska utsläppsintensiv konsumtion, bland annat genom beteende- och livsstilsförändringar, med bivinster för samhällets välbefinnande. (high confidence) {4.4, 4.5}

Effektiva klimatåtgärder möjliggörs av politiskt engagemang, väl anpassad flernivåstyrning, institutionella ramar, lagar, policyer och strategier och förbättrad tillgång till finansiering och teknik. Tydliga mål, samordning över flera policyområden och inkluderande styrningsprocesser underlättar effektiva klimatåtgärder. Reglerande och ekonomiska instrument kan stödja djupa utsläppsminskningar och klimattålighet om de skalas upp och tillämpas brett. En klimattålig utveckling gynnas av att utnyttja mångsidig kunskap. (high confidence) {2.2, 4.4, 4.5, 4.7}

Finans, teknik och internationellt samarbete är avgörande faktorer för påskyndade klimatåtgärder. Om klimatmålen ska nås måste både anpassnings- och begränsningsfinansieringen mångfaldigas. Det finns tillräckligt med globalt kapital för att stänga de globala investeringsklyftorna, men det finns hinder för att omdirigera kapital till klimatåtgärder. Att förbättra teknikinnovationssystem är nyckeln för att påskynda det breda antagandet av teknik och praxis. Att förbättra internationellt samarbete är möjligt genom flera kanaler. (high confidence) {2.3, 4.8}