Företagen som anser att klimatkrisen är DITT problem…
”Genom historien är det inte ovanligt att olika företag och branscher har pekat ut individualismen och lagt skulden för systemfrågor på enskilda medborgare.
Tobaksföretag skulle inte existera utan rökare. Skräp skulle inte existera utan oss slarviga nedskräpare. Bilar skulle inte krascha om vi inte var så besatta av hastighet. Vapen dödar inte människor, människor dödar människor. Och naturligtvis skulle klimatförändringar inte existera om vi inte alla frossade så på fossila bränslen.
När det gäller klimatförändringar, i synnerhet, så påstås ofta att det inte alls skulle vara något problem om ”vi” bara hade gjort bättre konsumentval…”
Ungefär så börjar Amy Westerwelt sin artikel i Rolling Stone Magazine (2021-05-14)
Läser man den refererade aktuella forskningsartikeln i One Earth av Harward historikerna, Naomi Oreske och Geoffrey Supran förstår man att den här typen av påståenden inte är någon tillfällighet, det är helt avsiktligt. Artikeln visar på de subtila retoriska trix som bland annat ExxonMobil har använt under årtionden för att vilseleda allmänheten.
Rhetoric and frame analysis of ExxonMobil’s climate change communications
Oreskes och Supran tittade på totalt 212 dokument som spänner över åren 1972 till 2019 – en blandning av interna dokument, vetenskapliga rapporter och reklamfilmer – som, såvitt de vet, utgör ”alla offentligt tillgängliga interna och ’peer-reviewed’ ExxonMobil-dokument relaterade till antropogen global uppvärmning.” De körde alla dessa dokument genom en algoritm och letade efter ord som dykt upp inom fem ord före eller efter fraserna ”global uppvärmning” eller ”klimatförändring.” Ordet som dök upp mest i alla dokument var ”risk”, medan ordet ”efterfrågan” visade sig mer i offentlig kommunikation än interna dokument.
Supran, medlem av Oreskes forskargrupp och huvudförfattare på tidningen, säger att ”risk” användes för att subtilt införa osäkerhet om klimatvetenskap. Den frekventa användningen av ordet ”efterfrågan” knyter till oljebranschens långvariga ansträngningar att positionera sig så att de helt enkelt bara levererar på efterfrågan av sin produkt och att konsumenterna utgör de verkliga drivkrafterna för de skenande klimatförändringarna.
Författarna påpekar att även tobaksindustrin använde denna strategi framgångsrikt i flera år.
https://doi.org/10.1016/j.oneear.2021.04.014 Creative Commons (CC BY-NC-ND 4.0)
Självklart är konsumenterna inte helt utan ansvar, särskilt inte vi i de rikaste länderna – storkonsumenterna, men tanken att olja är en ren efterfrågansprodukt är löjlig.
Återanvänd ett vinnande koncept…
Subtila retoriska trix, den ”nya greenwash-grejen”.
I takt med att det direkta klimatförnekandet har minskat, bevisen blir ju bara fler och tydligare, så har istället retoriken och marknadsföringen övergått till att försöka fördröja åtgärder och bibehålla ”status-quo”.
Genom att använda ord och begrepp på liknande sätt som fossilindustrin, tobaksindustrin m.fl. så framgångsrikt tillämpat under decennier försöker man på olika sätt flytta över ansvaret till någon annan, väldigt ofta den enskilda individen.
Ta till exempel den här texten som jag hämtat från ett företags hemsida (med stavfel och allt):
”De flesta känner till och erkänner problemet med klimatförändringarna, att fortsätta skuldbelägga är kontraproduktivt. Det är dags att gå vidare och övergå till handling som drivs tydliga incitament för både konsumenter och varumärken. Det är enkelt: varumärken som har varor var produktion genererar stora utsläpp av växthusgaser har ett ansvar att redovisa det, samtidigt som varumärken som kan påvisa minskade produktions-relaterade utsläpp kan ta stöd av uträkningens tydliga språk.”
Men – företag som genererar stora utsläpp har inte bara ansvar att redovisa, så att någon annan sedan skall ta ansvar för utsläppen. Deras ansvar är att omgående minska utsläppen, helst till noll, eller att omgående sluta erbjuda den typen av produkter och tjänster.
Parisavtalet gäller för alla – att låta påskina att det är OK för företag att fortsätta tillverka produkter som ”genererar stora utsläpp av växthusgaser” om man bara redovisar utsläppen och sedan lämpar över ansvaret för dem till någon annan (individen) är ju cyniskt.
Carbon Footprint Calculator / Klimatkalkylator
Detta är kanske det ”ultimata” verktyget för att flytta ansvaret för utsläpp av växthusgaser till dig som individ/konsument.
Den första carbon footprint calculatorn introducerades av British Petroleum (BP) år 2004 som ett led i försöken att flytta över ansvaret till konsumenterna.
”Calculate and offset your emissions”
Idag finns en uppsjö av ”utsläppskalkylatorer”.
En del av dem räknar ”bara” fram hur stora utsläpp din livsstil och konsumtion förorsakar och stoppar där, så att du skall få en bild av ”ditt” ansvar. (Skuldbelägga?) Men det stora flertalet har en direkt koppling till olika företag och till olika former av klimatkompensation…!
Genom att överlåta ansvaret för dina utsläpp på dig som individ/konsument, överlåter företagen även ansvaret för åtgärderna på dig. Det är alltså du personligen som får bära ansvaret för att åtgärderna du beslutar att köpa eller göra verkligen fungerar.
Lyssnar du verkligen på vetenskapen och sätter dig in i frågan, innan du tar de besluten?
Klimatkompensation saknar helt vetenskaplig bevisning för att det överhuvudtaget fungerar.
Läs mer: HÄR, HÄR, HÄR och HÄR
På senare tid har även handeln och de som sysslar med ekonomitransaktioner relaterade till handeln (kreditkortsföretagen m.fl) upptäckt hur man genom att flytta över ansvaret för utsläppen till konsumenten kan minska fokus på handelns ansvar när det gäller klimatkrisen och [över]konsumtionen. Business-as-usual kan fortsätta.
”…precis som oljebolagen, levererar man ju ”bara” på kundernas efterfrågan – och är i övrigt helt utan skuld…”
Transaktionsinitiativ med CO2-redovisning, som t.ex Doconomy, ökar kanske i någon mån insikten i hur individens inköp är kopplade till utsläpp, men fungerar ändå i praktiken mest som ett elektroniskt hjälpmedel för att flytta över ansvaret på dig som konsument. Användandet av en ”neutral” mellanhand ökar ju dessutom ”avståndet” mellan den som producerar/säljer (den som faktiskt gör utsläppen) och individen ytterligare – ansvaret för utsläppen blir ännu avlägsnare…
Du som individ förväntas ha koll på din utsläppsbudget och erbjuds att ”kompensera” för din negativa påverkan.
Att påstå att det handlar om något annat än att skuldbelägga individen, är väl lite magstarkt…
…har du någon gång funderat på varför företagen, handeln, finansinstutionerna och transaktionsföretagen är så positiva till t.ex Doconomys modell – är det för att minska [över]konsumtionen, handeln eller mängden ekonomitransaktioner …eller är det för att flytta ansvaret…?
Ta begränsat ansvar – överlåt resten på kunden
En variant som också ökar i ”popularitet”, är att ta ansvar för en del av sin verksamhet (ofta den ”lätta” delen) och sedan lämpa över resten på kunden.
Den del som man påstår sig ta ansvar för redovisar man då gärna med utförliga beräkningar och hänvisningar till vetenskap etc. För att framstå som seriös?
Paradexemplet är väl Lundin Energy, som nyligen påstod att de sålt världens första certifierade klimatneutrala olja. Läs mer här. Genom att skapa en egen systemgräns kring själva oljeplattformarna och sedan köpa klimatkompensation för de CO2-utsläpp de förorsakar i samband med själva utvinningen, påstår Lundin Energy att deras olja är klimatneutral.
Lundin Energy tar alltså inget som helst ansvar för de utsläpp som förorsakas av det fossila bränslet de utvinner och som utgör den absolut största klimatpåverkan från deras verksamhet.
…man levererar ju bara på efterfrågan…
Passa på att ta en titt på beräkningsmodellen för Dagens Industris Klimatindex. Den rangordnar företag, inte på deras totala koldioxidutsläpp utan som en funktion av företagens utsläpp inom Scope 1 och 2 och företagets intäkter. Med en sådan modell flyttas ansvaret för den andel, som i de flesta företag omfattar de största utsläppen (Scope 3) undan från bedömningskriterierna. – En tydlig signal om att ansvaret ”kanske inte åvilar den som gör utsläppet”…
Räkna fram påverkan – överlåt resten på kunden
Detta är ett tillvägagångssätt som också har blivit allt populärare bland en del företag.
Företaget använder bästa möjliga vetenskap, GHG-protokollet etc och räknar fram hållbarhets/klimatpåverkan (oftast i kg CO2e) för alla sina produkter/tjänster.
Sedan redovisar man detta på sina produkter och överlåter helt till kunden att jämföra och köpa de produkter man vill ha. På det sättet lämpar man över hela ansvaret för ”varukorgens” klimatpåverkan på kunden.
Visst är det bra med ökad kunskap om klimatpåverkan, men om företaget inte samtidigt redovisar en strategi/åtgärdsplan för att systematiskt gallra bort ohållbara produkter ur sortimentet är det ju bara ytterligare ett sätt att lämpa över ansvaret på kunden.
Det är egentligen lite underligt hur en del företag får beröm för att de räknat fram hur mycket deras verksamhet, produkter och tjänster skadar vår miljö. Vad är egentligen skillnaden mellan ett företag om räknar fram sin klimatpåverkan enligt alla konstens regler och ett företag som inte gör det? …om man sedan inte handlar och omgående minimerar eller tar bort sin påverkan?
En del skulle säkert hävda att den som har störst kunskap men ändå inte agerar är den mest cyniska…
”Utan kunskap är handling värdelös och kunskap utan handling är meningslös”
– Abu Bakr –
Gör det någon skillnad om man räknar fram sina utsläpp och sedan lämpar över ansvaret för dem på någon annan aktör eller på individen?
Räkna fram påverkan – köp dig ”fri”
Detta är ju ingen ny företeelse. Redan på medeltiden förekom ju en ganska omfattande handel med avlatsbrev, där man kunde köpa sig fri från de synder man begått.
T.ex. finansierades byggandet av Peterskyrkan i Rom bl.a. genom avlatsbrev.
Dagens klimatkompensation profiterar på att du som konsument skall tro att det är möjligt att göra utsläpp ogjorda om du bara betalar en summa pengar.
Enkelt och smidigt, bara ett problem egentligen – Det fungerar inte på riktigt!
Klimatkompensation saknar helt vetenskaplig bevisning för att det överhuvudtaget fungerar.
Läs mer:HÄR, HÄR, HÄR och HÄR
Kompensationsförsäljarna har ofta olika varianter av klimatkalkylatorer på sina hemsidor, där du som konsument enkelt skall kunna räkna ut hur stort utsläpp du har förorsakat och sedan betala en summa för att göra utsläppen ”ogjorda”.
Det finns inga som helst krav på ”motprestation”, att du t.e.x först skall ha övervägt alla andra möjligheter för att undvika eller minimera utsläpp. Däremot finns det både möjligheter att ”prenumerera” och att betala med alla vanligen förekommande betalningsmedel…
En orsak till att klimatkompensation, trots att det inte fungerar, ändå förekommer, är att det är ett ”fantastiskt” (och billigt) hjälpmedel för att överföra ansvar till någon annan – oftast dig som individ/kund.
…ta en titt på bilden ovan, hämtad från en kompensationsförsäljares hemsida – jämför den med citaten i artikelns början…
”We broke it, we fix it!”
Det kan väl inte sägas tydligare: Om kompensationsförsäljarna lyckas att få dig som konsument att känna ansvar, eller att ha dåligt samvete för utsläppen, så behöver ju inte företagen som erbjuder tjänsterna/produkterna skynda på med omställningen.
Till exempel behöver flygbolagen inte ta ansvar för sina utsläpp – de behöver ju bara göra det möjligt för dig som passagerare att köpa dig ”fri”. Då har ju överföringen av ansvar genomförts till dig. De behöver ju inte heller ta ansvar för om klimatkompensationen du köper verkligen fungerar – det är ju också ditt ansvar som köpare.
Kompensationsförsäljaren tar ju inte heller ansvar för kompensationen, de har ju bara förmedlat ”möjligheten” till dig som kund och hänvisar ändå vanligtvis bara till någon ”certifiering”. Certifieringen innehåller inte heller något direkt ansvar eller funktionsgaranti, den bygger oftast på någon form av ”projektbeskrivning” som i sin tur är baserad på olika ”tveksamma” antaganden, uppskattningar och osäkra förhållanden.
Hela denna ”kedja” av ansvarsundvikande, hamnar alltså till slut ”i knät” på dig som konsument/köpare.
Klimatförnekelsens nya skepnad
Allt är naturligtvis inte svart eller vitt, förhållandet mellan företag, producenter, handel och individer/konsumenter är ju i många stycken en form av symbios där det inte alltid är helt tydligt vad som kom först; erbjudandet eller efterfrågan.
De flesta kommer väl ihåg Henry Fords berömda citat efter att han startat serietillverkning av bilar:
”Om jag hade frågat människor vad de ville ha, hade de sagt snabbare hästar…”
Den gången var det alltså producenten som tog ansvar för vad kunden skulle erbjudas. Men när det gäller konsekvenserna som följde, då ser intresset för att ta ansvar ganska annorlunda ut.
Men att, som en del företag gör, lämpa över hela ansvaret för klimatkrisen på dig som individ/konsument är ju löjligt.
Det är ju bara en efterapning av ExxonMobiles, och flera andras, destruktiva och fördröjande strategi: ”…att positionera sig så att de helt enkelt bara levererar på efterfrågan av sin produkt och att konsumenterna utgör de verkliga drivkrafterna för de skenande klimatförändringarna.”
