Hållbart Ledarskap – Målhysteri och skygglappar…

Just nu översvämmas media med kommunikation om hur man skall hantera EU:s ”flodvåg” med nya krav på hållbarhetsredovisning, (CSRD/ESRS), taxonomi, CS3D, m.fl.

Det är kurser, diplomeringar, certifieringar, seminarier, fantastiska datorsystem, väsentlighetsbedömningar – alla vill ha ”en del av kakan”. Det är nästan som om alla tror att; ”Om vi bara ökar mängden information otroligt mycket, så löser sig nog det här med hållbarhet…”.

Enligt en aktuell studie (22 företag varav 14 börsnoterade) uttrycker många företag oro över att det faktiska hållbarhetsarbetet riskerar att hamna i skuggan av de nya EU-kraven, där fokus förskjutits från konkreta åtgärder till administration och rapportering.

Samtidigt överskuggas alltså allt arbete med hållbar utveckling av ännu ett nytt administrativt system för hållbarhetsredovisning – ESRS. En EU-standard som innehåller 162 datapunkter som alltid skall redovisas. Dessutom finns ytterligare 625 datapunkter, som ”bara” skall redovisas i en omfattning beroende på resultatet från den individuella väsentlighetsbedömningen. Som mest alltså 787 punkter. Av dessa är 444 punkter narrativa (berättande), 105 punkter semi-narrativa och 238 punkter numeriska.

Standarden kräver vidare att företaget beskriver vilka mål de själva anser vara väsentliga och hur de tänkt ta sig dit.

Väsentlighetsanalysen skall dessutom redogöra vilka ekonomiska risker som bl.a klimatkrisen kan medföra för verksamheten – inga andra risker, bara ekonomiska…

Standarden innehåller inget skall-krav om att redovisningen behöver vara baserad på vetenskap
(Det finns en kryptiskt text om att man skall ange om den är baserad på vetenskap.)

Det finns inte heller något krav på att redovisade data eller mål behöver anges i någon speciell kontext.
D.v.s man behöver inte förklara eller visa vad som vetenskapligt krävs för att det redovisande företaget verkligen skall vara hållbart. Det krävs inte heller någon systemanalys eller helhetstänk kring vad som definierar verklig hållbarhet. 

Det absolut viktigaste – om angivna data och mål är relevanta och tillräckliga – lämnar standarden och företagen helt till läsaren att bedöma och avgöra….?!

Sustainability indicators should be related to carrying capacity or threshold of danger…
”Tons of nutrients per year released into waterways” – means nothing to people!
Amount released relative to the amount the wateways can absorb without becoming toxic or clogged – begins to carry a message!

–  Dana Meadows, klimatforskare och huvudförfattare till boken ”The Limits to Growth”

Läs mer: ”Hållbarhetsredovisning – bara en massa siffror utan sammanhang

Är det rimligt att varje enskild person, varje enskilt företag och varje enskild beslutsfattare skall kunna tolka all den information som den nuvarande mål- och redovisningshysterin (bl.a CSRD/ESRS) producerar?
Är det rimligt att alla samtidigt skall känna till allt om utsläppsbudgetar, resursutarmning, allokering, biodiversitetskriser, sociala utmaningar o.s.v. som behövs för att kunna bilda sig en uppfattning om vad ett företags hållbarhetsredovisning verkligen betyder?

En par snabba kontrollfrågor:
Läser du innehållsförteckningen på alla matvaror du handlar för att undvika palmolja…?
Vem har ansvaret för elsäkerheten om du köper en elprodukt direkt från Kina, via t.ex från ”Shein”, ”Wish” eller motsvarande?
Om maten/produkten du köper innehåller ämnet ”E290” – vad innehåller den då?

Det handlar inte om mätbara mål, det handlar om ”resan” !

Världen är full av påståenden om hur viktigt det är att sätta mål. Jag vet inte hur ofta jag hört klyschor som: ”Det som mäts blir gjort!” Någon vetenskaplig evidens för det påståendet är svårt/omöjligt att hitta, och genom historien har företag och organisationer (generellt) visat sig ha ytterst dålig koll på vad som verkligen bör mätas.

Om man mäter fel saker så spelar det inte så stor roll om man sedan gör det man mäter. Mätandet kan då i värsta fall till och med vara skadligt, som exemplet ovan tydligt beskriver.

Avigsidan med att sätta specifika mätbara mål är det tunnelseende som detta automatiskt skapar. Likt målsökande robotar söker då organisationen att i varje situation leta efter möjligheter att nå de uppsatta, mätbara målen.

Beroende på hur målen är definierade, leder specifika mätbara mål också ofta till skapandet av egna påhittade systemgränser och verklighetsbubblor – Målet gäller för vår organisation, vår filial, vårt projekt, vår bransch… Allt utanför är ”inte vårt ansvar”! 

Begrepp som ”tänk utanför boxen”och ”stuprörstänkande” har vi väl alla hört. Bakom begreppen döljer sig ofta precis den här typen av ”fossiliserade” tanke- / arbetssätt och snäva målbilder. 

Läs mer om systemtänkande: ”Hållbart ledarskap – Systemförändring, det får någon annan ta ansvar för!”

Det finns mängder av exempel på hur uttalade mål leder till ”tunnelseende”. I de här sammanhangen dyker ofta begrepp som ”vi kraftsamlar” och ”fokusering” upp för att tydliggöra i organisationen att det är just de utvalda målen som gäller.

För ett företag innebär det ofta att ”öppenheten” och nyfikenheten gällande andra närliggande faktorer minskar i samma takt som antalet uttalade, mätbara mål ökar. Inte sällan innebär det också att resurser (tid och pengar) styrs om till aktiviteter som stöttar de utvalda målen, medan andra ”blir utan”.

Låt oss titta på några exempel på skygglappar:

Skygglappar – Exempel 1: Bilbranschen

Det har väl inte undgått någon att alla biltillverkare har samma hållbarhetsmål – eldrivna bilar, utan CO₂-utsläpp.
Genom att skapa en egen, påhittad och snäv, systemgräns kring bilbranschen har man avsvurit sig allt ansvar för hållbar stadsutveckling, hållbar ”mobilitet”, hållbar livsstil o.s.v.

Aldrig har det framförts argument som ifrågasätter om privatbilismen i sin nuvarande omfattning är hållbar. Det ses som en självklarhet. Frågeställningar om lokalisering av verksamheter skall ske baserat på ”tillgång till privatbil”  (t.ex externa köpcentra) eller om det faktum att det i Sverige idag finns >50 m² parkeringsyta/capita, samtidigt som den genomsnittliga bostadsytan är ca 42 m²/capita (SCB), är en hållbar nivå – det är alltid ”någon annans” problem..

Fundering: Har intresset från bilbranschen för olika transportlösningar med ”Samägande/Bilpooler” påverkats av att nya bilar idag ofta har elmotorer? Har det ökat eller minskat? Leder målstyrningen mot minskade CO₂-utsläpp från bilar till en mer hållbar stadsplanering? Skall alla befintliga (> 1,3 miljarder) fossildrivna bilar ersättas av eldrivna – är det den hållbara lösningen? Kommer trädskövlingen för att plantera gummiträd (bildäck) nu att upphöra?

Elbilar har inte utvecklats för att rädda klimatet och skapa ett hållbart samhälle/infrastruktur – de har utvecklats för att ”rädda” bilindustrin…?

Fundering: Har intresset från bygg- och fastighetsbranschen för mer generella/flexibla byggnader, med brett nyttjande och med riktigt lång livslängd, ökat? (Innebär bl.a: minskat byggande/mer behovsanpassning/lägre resursanvändning o.s.v.)
Leder målstyrningen mot minskade CO₂-utsläpp från byggnader och anläggningar till en mer hållbar stadsplanering?
Enligt FN:s miljöprogram UNEP uppförs globalt idag byggnader motsvarande ett nytt Paris, var femte dag – är det hållbart? (UNEPs rapport: ”2022 Global Status Report for Buildings and Construction”)

Vanliga argument: Det är riktigt, riktigt svårt att hitta någonting i branschdebatten som påtalar att minskat byggande måste till för att klara målet om en hållbar värld. Det handlar nästan bara om ”fossilfritt byggande”. Reklamslogans med begrepp som ”…vi bygger en hållbar värld” är inte helt ovanliga. Det underliggande budskapet verkar vara att: ”vårt nuvarande samhälle är inte hållbart, vi måste (fysiskt) bygga ett nytt – med fokus på ”bygga”…”

Cirkulärt byggande är också något som ofta påtalas som en lösning… Men? Cirkulärt byggande – förutsätter inte det att det rivs lika mycket som det byggs – annars måste ju fortfarande jungfruliga resurser hela tiden tillföras… eller?
Det borde väl minst leda till en debatt om varför storleken på byggbehovet ser ut som det gör…

Leder målstyrningen mot minskade CO₂-utsläpp från byggbranschen till att vi räddar klimatet och skapar ett hållbart samhälle/infrastruktur – eller har den som syfte att ”rädda” byggindustrin…?

Skygglappar – Exempel 3: Globala Målen, Agenda 2030

Häromdagen såg jag återigen ett företag som, inte bara hade ”russin-plockat” vilka mål (av de 17 huvudmålen) man tyckte sig kunna bidra till, man hade dessutom kompletterat målen med helt egna uppföljningsparametrar. Märk väl; ingen av parametrarna överensstämde med någon av de 231 indikatorer som FN har beslutat skall gälla för uppföljning av målen.

Det fanns inte heller någonting som tydde på att man förstått att de Globala Målen är odelbara – d.v.s det räcker inte att uppfylla vissa mål, de hänger alla ihop! Inte ett ord fanns om varför, de icke utvalda målen, helt utelämnades…

Holism (av grekiska holos, ’hel; odelad’) är i allmän bemärkelse ett betraktelsesätt att helheten är större än summan av delarna och att ingenting kan beskrivas enskilt utan kontext.

Det finns alltså fortfarande företag, bl.a fossilbränslebolag, som i detalj visar på hur de bidrar till vissa utvalda delmål, samtidigt som deras grundläggande affärsidé är grundorsak till klimatkrisen.

Leder företags målstyrning mot ett fåtal av de Globala Målen till att FN:s vision om Agenda 2030 uppfylls – eller har den som syfte att ”rädda” (förbättra) företagens anseende…?  

(Spoiler alert) Enligt Sustainable Development Report 2023: ”At the midpoint of the 2030 Agenda, ALL of the SDGs are seriously off track.” Läs rapporten HÄR!

I en komplex värld ökar komplexiteten om man låser enskilda parametrar!

Vi lever i en komplex värld. En komplex värld är väldigt oförutsägbar. Ändå finns det de som hävdar att hållbar utveckling kan/skall bedrivas som om världen inte alls är komplex utan istället är komplicerad.

Komplicerad

Alla som läst på lite grann om komplexitet vet att om man låser enskilda parametrar i ett komplext system, så ökar komplexiteten! Systemet måste ju då hantera ytterligare en parameter. 

Oförutsägbarhet är jobbigt, minst sagt, men att låtsas att den inte finns – löser ingenting! 

Komplexitet och oförutsägbarhet är det jobbigaste för alla inblandade i hållbar utveckling att hantera.

Det är därför kanske inte så svårt att förstå varför förenklade måldefinitioner, gärna numeriska och mätbara, blir populära (populistiska). Oavsett om det gäller de som kanske inte är överdrivet intresserade av hållbarhet, men ändå förstår att förändring behövs och vill ha tydliga åtgärdsförslag att agera på. Eller de som vill kunna mäta allt för att: ”det som mäts blir gjort”. Man vill helst ha en enkel och konkret färdplan hela vägen ”in i kaklet”.

Målstyrning i ett komplext system ser helt annorlunda ut än i ett komplicerat

I ett komplicerat system är alla samband definierade och avgränsade. Det gör att man kan ”räkna på” och bedöma utfall och konsekvenser av olika åtgärder. NASA:s månfärder med Apollo-programmet är ett bra exempel på ett väldigt komplicerat ”system”, man hade räknat på allt. När t.ex syretanken på Apollo 13, trots detta, exploderade, kunde flygledaren Gene Kranz tillsammans med sina kollegor därför räkna ut hur man, med hjälp av utrustning som redan fanns ombord, kunde göra förändringar (bl.a tillverkades en kolfilteradapter) som gjorde att besättningen, Lovell, Swigert och Haise, tog sig levande tillbaka till jorden.

I komplexa system saknas definitioner och avgränsningar, helt eller delvis.

”Vi kan förstå grundvillkoren när ett komplext system utvecklas och vi kan påverka dess utveckling om vi fokuserar på hinder och drivkrafter, men inte om vi tittar på slutpunkten. Att försöka förutsäga resultatet gör saker och ting värre, inte bättre!”
– FSSD-metoden –

Vårt samhälle och vår planet är ett oerhört komplext system.

Eftersom komplexa system är i kontinuerlig förändring finns inte samma förutsättningar att som i komplicerade system sätta mål och bedöma/beräkna utfall för olika åtgärder. Istället måste ett betydligt mer iterativt arbetssätt tillämpas, tillsammans med tydliga gränsvillkor. (FSSD: Hållbarhetsprinciper tillsammans med ABCD-processen)

I ett sådant arbetssätt får inte den övergripande målbilden vara för snävt definierad eller fokusera bara på en eller ett fåtal parametrar. Det viktigaste är förståelsen för att verksamheten inte får bryta mot något av de vetenskapligt definierade gränsvillkoren. (T.ex enligt ”FSSD-metodens hållbarhetsprinciper”, Rockström et al:s ”De planetära gränserna” eller Kate Raworths ”Doughnut Economics”)

I ett komplext sammanhang leder snäva och endimensionella mål ofelbart till ett ”skygglapps-beteende”!

För ett företag kan detta t.ex innebära att:

I en hållbar framtid är, med stor sannolikhet, utsläppen av CO₂ från ett företags verksamhet noll, eller väldigt nära noll. Men lika osannolikt som att verksamheten och omvärlden då ser ut exakt som idag, lika osannolikt är det att varje beslut och steg på vägen dit bara handlar om CO₂-utsläpp.
Parallellt kan ju t.ex diskussioner kring hållbarhet i ”kundledet” eller i samhället leda till att behovet av företagets produkter/tjänster helt elimineras, oavsett om de medför CO₂-utsläpp eller inte…

Exempel 1: I ”15-minuters staden” har invånarna tillgång till all service inom 15 minuters promenad/cykeltur = behovet av bil, oavsett drivmedel, minimeras/försvinner. (Läs mer i Maria Soxbos artikel)

Exempel 2: En grossist anslår stora resurser till att minska CO₂-utsläppen från sina transporter, man byter bränslen, köper in elfordon o.s.v. Samtidigt väljer kunderna att, genom bättre planering, radikalt minska antalet leveranstillfällen. (Suboptimering?)

Allt handlar om ”bästa kompromissen”

Ta återigen en titt på de Globala Målen. Det finns flera mål som inte är kompatibla med varandra, de kan inte uppfyllas fullt ut samtidigt. Lösningen på detta dilemma är inte att strunta i vissa mål eller att på förhand bestämma att vissa mål inte ingår i ”mitt/vårt” ansvarsområde.

Lösningen är att göra så mycket man kan för att nå hållbarhet – att hitta bästa kompromissen – i varje situation.

Fastlåsta ”enkla lösningar” och ”skygglapps-beteende” motverkar ofta det system-tänk som erfordras i komplexa system.

Väsentlighetsanalys – väsentligt för vadå, eller vem då?

Företag skall, enligt ESRS, själva göra en dubbel väsentlighetsanalys för sin verksamhet och leverantörskedja.

En ganska intressant övning kan tyckas. Här skulle man ju kunna göra en intressant, system- och gränsöverskridande, analys över hur ett hållbart samhälle på en hållbar planet kan komma att se ut.

Men Nej! Enligt ESRS skall tydligen verksamhetens väsentliga påverkan (på omvärlden) undersökas med avseende på 10 ”topics” med 30 ”sub-topics” och graderas ur 4 aspekter med 5-gradiga skalor. Betygsättningen avgör sedan om ämnet är ”kritiskt, signifikant eller viktigt” vilket i sin tur medför att rapporteringsområdet är väsentligt och skall rapporteras.
Man får lägga till egna ”topics” och betygssätta lika övriga, men någon gränsöverskridande systemanalys finns inte i systemet.

Sedan tillkommer en analys av hur företagets ekonomiska förehavanden (bl.a: företagets kassaflöden, utveckling, prestation, position, kapitalkostnad eller tillgång till finansiering.) kan påverkas av hållbarhetsrelaterade händelser (t.ex Klimatkrisen) i omvärlden. OBS! bara finansiell påverkan på företaget(!?)

Jag har sett exempel på allt från övergripande ”antaganden” till avancerade betygsmatriser med inbyggd matematisk aggregering för att genomföra analyserna. Gemensamma för alla är att de är skapade innan EFRAG:s ”Implementation Guidance, IG1 Materiality Assessment” ens har blivit godkänd inom organisationen(?) Gemensamt är också den helt godtyckliga betygssättning som finns inbyggd. (Det som anses som ”hög påverkan” av ett företag kan mycket väl anses vara ”minimal påverkan” av ett annat – någon definierad kontext eller krav på vetenskapligt underlag finns inte)

Ett scenario:

För en hållbar stadsutveckling, vad är mest väsentligt?

1. Att bilarnas utsläpp av CO₂ minskas/elimineras?
2. Att stadsplaneringen utformas så att livet kan levas med ett minimalt behov av bilar?

Hur tror ni att en biltillverkares respektive ett byggföretags väsentlighetsanalys ser ut? Skiljer de sig åt?
Överensstämmer de med hur de ansvariga för stadsplanering tänker? 

Inget kvalificerat datasystem kan lösa ett företags hållbarhetsresa!

Insamling och hantering av stora mängder information och mängder av (lagstiftade) datapunkter leder ofelbart tanken till datasystem. Något som syns alltmer i mediaflödet. Marknadsföringen för system som kan hantera ”all” information och även ”hela” hållbarhetsredovisningsprocessen blir allt vanligare.

Det är naturligtvis lockande.

Visst kan det vara smart att använda datorsystem för inhämtning av data, men skapandet/programmerandet av insamlingsstrukturer (användandet av API:er etc.) innebär också att de utvalda målen ytterligare ”cementeras” och att organisationen blir ännu mer låst till de ”rapporteringspunkter” respektive de mål man valt ut. Något som i stor grad undantränger den situationsbaserade helhetssyn/systemsyn som krävs vid hållbar utveckling i komplexa system.

Det samma gäller ju t.ex vid en väsentlighetsbedömning. Visst kan datoriseringen skapa bra matriser etc. för att genomföra olika betygssättning, men bedömningen i varje enskild aspekt måste ändå göras av en människa.

Om två ”sub-topics” i någon del av värdekedjan redovisar ett visst utfall och samma ”sub-topics” i en annan del av värdekedjan visar ett annat utfall, är det då ens möjligt att med en algoritm bedöma om det samlade utfallet är väsentligt?
I en komplicerad värld – kanske, men definitivt inte i en komplex värld, där effekterna av ”samma utfall” på olika ställen i värdekedjan kan få helt olika konsekvenser. Konsekvenser som dessutom ofta är otroligt svåra / omöjliga att förutsäga.

Risken är mycket stor att användandet av datorsystem leder till en övertro på att ”allt kan räknas ut”, något som är helt omöjligt i en komplex värld.

Goal-seeker
Det finns också en uppenbar risk att de bedömningar som ligger till grund för för den framräknade aggregerade väsentlighetsbedömningen, korrigeras för att få det utfall man helst vill se på överordnad nivå, eller det utfall som ger minst påverkan på business-as-usual. (Jmf. ”goal-seeker” funktionen i Excel)
Detta leder ofelbart till sub-optimering och ”passningsräkning” för att hitta vilka åtgärder som har bäst relation kostnad/betygsutfall. (Av alla möjliga åtgärder, vilken/vilka ger högst övergripande betyg till minsta kostnad…)
Exemplen på hur detta tillvägagångssätt tillämpas i t.ex byggbranschens olika certifieringssystem är otaliga.

Kanske kan vi i en framtid dra nytta av AI och avancerade datorsystem för att hitta ”lösningar” på system-nivå och kanske t.o.m på verksamhetsnivå, men i dagsläget känns detta ganska avlägset.

Slutord

Det sorglustiga med all denna hysteri kring mål och hållbarhetsredovisning är att de vanligaste läsarna av hållbarhetsrapporter (>90%) utgörs av aktörer inom ekonomi och finans. Aktörer som framför allt vill försäkra sig om att hållbarhetsriskerna inte påverkar förväntningarna om avkastning på det egna investerade kapitalet (ROI).

Huvudsyftet med redovisningarna är alltså, precis som EU också skriver i sin pressrelease, att skapa ”en hållbar ekonomi”.
…att investerarna skulle prioritera hållbarhet framför hög ekonomisk avkastning – är det inte ”en smula” drömtänkande?

Miljön och klimatet styrs av naturlagar som vi människor inte kan ändra (men väl störa). Samhället är oerhört komplext uppbyggt och styrs av en stor mängd förhållanden, konventioner, lagar och nedärvda beteenden som är mycket svårt att ändra. Men vårt ekonomiska system, som till 100% är skapat av oss människor, anses ändå vara den enda ”konstanten” som absolut inte får ändras vid omställningen till ett hållbart samhälle…

I väntans tider….

Själv sitter jag och väntar på ett AI-verktyg som kan tolka kolossala mängder data från mer än 50.000 europeiska och mer än 4.100 svenska hållbarhetsredovisningar. Data med ett väldigt stort utrymme för företagens egna tolkningar, bedömningar och scenarier. Data som inte heller behöver anges i någon vetenskaplig kontext. Ett AI-verktyg som kan jämföra all denna data med all aktuell vetenskaplig rapportering och tala om för mig vad all denna data verkligen betyder…

Finns det kanske till och med något företag bland alla dessa som faktiskt är hållbart?

Samtidigt konstaterar jag att vi nu har haft en global medeltemperatur som överskridit den pre-industriella nivån med mer än +1,5ºC under mer än ett år i följd och en planetär energiobalans på >1,97 W/m². Dvs. energimängden i planetens kretslopp tillförs energi motsvarande energimängden från nära 15 Hiroshimabomber per sekund. (Motsvarande: 1.281.000 Hiroshimabomber per dygn)

Vår svenska konsumtions fotavtryck medför en resursanvändning motsvarande 4 planeter – Sweden Overshoot dag (21 April) passerades nästan obemärkt nu i helgen samtidigt som bokningarna av flygresor fick en rejäl kick uppåt av skatteåterbäringen och förväntningarna på den halverade flygskatt som regeringen gick ut med nu i dagarna…

Det är bråttom nu!