Om något måste ändras, måste vi väl ändra på något…?

Visst är det lite underligt att nästan alla företag som pratar om att göra sin verksamhet hållbar, samtidigt verkar förutsätta att omfattningen och ”formatet” för just deras verksamhet kommer att vara intakt och oförändrad även i en hållbar värld?

Tror verkligen företagen att; om de bara justerar/minskar konsekvenserna av verksamheten lite grann, t.ex minskar CO₂-utsläppen en smula eller betalar för att någon annan inte skall släppa ut (kompensation), så är det sedan business-as-usual som gäller, tillväxten och marknadsekonomin kan rulla på som vanligt…?

Har man inte alls förstått allvaret i situationen som mänskligheten befinner sig i, saknar man kunskap, eller är det så att man inte vill förstå för att det allt för påtagligt ifrågasätter det nuvarande ekonomiska systemet?

Om vi redan konsumerar mer än vad vår planet på ett hållbart sätt kan producera, måste väl minskad konsumtion ingå i lösningen – eller tänker jag fel?

Inkrementella förändringar i varje bransch eller sektor, där man tittar på hur den egna sektorn kan minska sin andel av CO₂-utsläppen samtidigt som man bibehåller ”business-as-usual” i övrigt, är inte den lösning vi behöver.

Om vi skall klara Paris-avtalets mål om utsläppsminskningar handlar det om globala utsläppsminskningar på i storleksordningen minst 15% VARJE ÅR fram till 2050. Det gäller alla utsläpp, alla leverantörskedjor och alla ”Scope”.

Det är inte heller så att om vi bara minskar utsläppen i den storleksordningen så räcker det – hållbarhet handlar om så mycket mer än bara CO₂-utsläpp – det handlar också om resursanvändning, biodiversitet, social rättvisa och många andra, tätt sammanvävda utmaningar.

Exempel 1 – Bilbranschen

Vilka hållbarhetsrelaterade förändringar, förutom byte av drivlina (fossildrivet till eldrivet), görs egentligen…?
Reklambudskapen, bilarnas storlek, antalet tillverkade bilar, statusjakten, ja i princip allt annat är helt oförändrat.
Fel förresten – bilarnas storlek fortsätter att öka, nu är ju inte bränsleförbrukningen längre något ”problem”…
Resursbehovet för att bygga en bil har ju t.o.m. ökat och då speciellt när det gäller jordartsmetaller och andra råvaror som behövs för batteritillverkningen. (Återvinning kräver ju att det först tillverkas tillräckligt mycket batterier) 
Statusjakten har dessutom höjts till nästa nivå – en promenad i ett välbeställt villakvarter, visar att utöver ”de vanliga statusattributen” är nu minst en blinkande laddstation för elbil nästan ett måste vid varje garageuppfart…

Hösten 2021 sändes den senaste (kanske den enda) TV-sända partiledardebatten med klimatfokus. (2021-10-10) På en direkt fråga svarade 7 (av 8) partiledare tydligt att man inte kunde tänka sig att begränsa bil- eller flygresor för att minska utsläppen(?)
Våren 2022 ser man artiklar där flera partiledare på högerkanten poserar vid dieselpumpar och ställer krav på att bränslepriserna för fossila bränslen skall minskas med flera kronor per liter…(!)

Det är som om hållbarhetsfrågan inte längre existerar i ”bilsammanhang”, som om det bara var en kort ”parentes”…!

Något måste ändras, men detta ”något” är uppenbarligen inte hur vi reser och transporterar…

Med en prislapp på 689.000 kr för en Volvo C40 recharge (minsta modellen) skickar ju Volvo dessutom en tydlig signal till medelsvensson och den absoluta majoriteten av mänskligheten på planeten – hållbarhet är inget för låginkomsttagare…  

Exempel 2 – Energibranschen

För inte så länge sedan fick jag möjlighet att ta del av hur bl.a några företrädare för energibranschen ser på framtidens energibehov.

Presentationerna präglades starkt av ett omvärldsscenario där den globala utvecklingen fortsätter i en takt som, med undantag för hur energin alstras, följer ”business-as-usual” med fortsatt kraftig tillväxt. Under de närmaste 25 åren hävdar man bl.a att det globala primärenergibehovet kommer att fördubblas.

Ett kort avsnitt om biologisk mångfald fokuserade framförallt på hur bolagens egna anläggningar påverkar miljön i närområdet och mynnade ut i att kärnkraft uppenbarligen har minst påverkan på miljön(?) Väldigt lite nämndes om risker och ansvaret för den kärnavfallslagring som överlåts till kommande generationer under de närmaste 100.000 åren…
(En tidsperiod, nästan lika länge som den moderna människan överhuvudtaget existerat och ca 10 ggr längre in i framtiden än avståndet från idag till när stenåldern började – ofattbart cyniskt…)

Se nedan ett par bilder från presentationen och en sammanställning av energibolagens prognos för energibehovet:
(Det är förresten ”fantastiskt” hur man genom att använda olika tidsskala på diagram, kan få en fortsatt hög tillväxt att se ut som om tillväxttakten avtar i förhållande till den historiska takten – redovisade i samma skala ”skenar” den exponentiellt…)

”Redovisade i samma tidsskala”

Precis som när det gäller exemplet från bilbranschen, så kan man ifrågasätta helhetstänket i energibranschens framtidsscenarier. Man förutsätter alltså att utvecklingen i världen, utanför energibolagens egna horisont (”systemgräns”), fortsätter som en spegling och en ohejdad förlängning av den utveckling som pågått de senaste 30-40 åren.

Alla vetenskapliga larmrapporter, som nu kommer allt oftare, all kunskap om hur världens resurser redan överutnyttjas, hur miljön och våra ”support-system” förstörs i allt större omfattning, hur klimatkrisen redan påverkar vårt samhälle och alla signaler om människors klimatoro tar man inte alls med i den egna visionen om en ännu mer energiintensiv framtid.

Man förutsätter alltså att utvecklingen i stort inte alls kommer att stöta på några som helst begränsningar, att vår planet har helt outsinliga resurser, att miljöns ”tippningspunkter” inte alls existerar… att mänskligheten inte alls kommer att agera.

Det liknar ”drömmerier” eller är det kanske en ”självuppfyllande profetia”… Vilka signaler skickar den här typen av kommunikation till samhället…!

Allt oftare hör man att elektrifiering av i princip ALLT, är lösningen på hållbarhetsproblemet – det medför uppenbarligen att ingenting annat behöver förändras… Om alla transporter elektrifieras är de tydligen inte längre något problem. Om flygplanen bara drivs med el är allt i övrigt helt ok. Om produktionsprocesserna elektrifieras, om t.ex stålet tillverkas med förnybar el (Hybrit = ca 15 TWh eller 10% av Sveriges elproduktion) så upphör alla andra hållbarhetsfrågor relaterade till bl.a  resursutnyttjandet…

Om t.ex kryptovalutan Bitcoin globalt redan förbrukar mer än 85 TWh elenergi (…motsvarar den sammanlagda årsförbrukningen hos 43 av Afrikas fattigaste länder tillsammans eller 60% av Sveriges årliga förbrukning) är väl inte något ”problem”… att >99 % av jordens befolkning och i synnerhet de flesta i Afrikas fattigaste länder, inte har en aning om vad kryptovaluta är, än mindre använder den, är väl helt oviktigt.

Något måste ändras, men detta ”något” är uppenbarligen inte den skenande energiförbrukningen…

På senare tid har en av energibranschens stora aktörer, storskaligt och utan vetenskaplig ”uppbackning”, t.o.m börjat marknadsföra att deras drömmar om ”energi- och teknikfixar” är lösningen på en alltmer utbredd klimatångest…

Exempel 3 – Banksektorn

Ännu mer oroande; ”få institutioner har infört klimat- och miljöriskpraxis med en märkbar inverkan på deras strategi och riskprofil” Med andra ord, de bryr sig inte, eller så är de inkompetenta, eller båda.

Det handlar om de 112 största bankerna i Europa!

Så i ett nötskal: ECB ser klimatrisker som väldigt viktiga och påtagliga riskfaktorer, men dess egen granskning av de 112 största europeiska bankerna drar slutsatsen att bankerna; inte gör något åt det och inte bryr sig speciellt mycket alls.

När man sedan tar del av Ekots reportage där man granskar hur de svenska bankerna redovisar utsläpp från sina fonder, kan man läsa hur bankerna hävdar att utsläppen från företagen som finns i deras fonder har minskat. Samtidigt som det är helt uppenbart att merparten av företagens utsläpp idag inte ens redovisas.
På en direkt fråga, påstår bl.a. hållbarhetscheferna på SEB, Handelsbanken och Swedbank att det går åt rätt håll. Utsläppen sjunker. Detta påstår man alltså, samtidigt som man mycket väl är medveten om att den allra största andelen utsläpp (Scope 3) inte alls redovisas… Grundlösa påståenden och vilseledande information till kunderna anser alltså bankernas egna hållbarhetschefer motsvarar ”god banketik…” (Man undrar ju osökt vad ”god banketik” egentligen står för…)

Detsamma gäller ju för övrigt Dagens Industris ”Klimatindex” – här rankas företag bl.a med hjälp att ett ”utsläppsintensitetsindex”. Ett nyckeltal som helt bortser från merpartens av företagens utsläpp (Scope 3).
Samtidigt påstår DI att det gör det ”möjligt med relevanta jämförelser oavsett bolagens storlek”… hyckleri på hög nivå!

Något måste ändras, men detta ”något” har uppenbarligen ingenting med finansvärlden och
bankerna att göra…

Detta är kanske det ”löjligaste” av alla exemplen. Hur många gånger har man inte hört ekonomer påstå att; ”den aktuella ekonomiska värderingen alltid är korrekt eftersom – ingen som har kunskap om att en tillgång kommer att förlora sitt värde, skulle ju välja att vänta med att sälja den tills värdeminskningen är ett faktum…” Precis som om detta skulle vara någon form av ”naturlag.”

Mellan augusti och oktober 2021 publicerades tre ekonomiska forskningsartiklar som hävdade att oförändrad global uppvärmning skulle minska den globala BNP år 2100 med bara 4-7 %, jämfört med vad den annars skulle vara utan någon klimatförändring.

T.o.m nobelpristagaren Nordhaus verkar ju tro att en 4°C ökning av den globala medeltemperaturen är ”optimal” – det vill säga den punkt där kostnaderna och fördelarna med att mildra klimatförändringarna balanseras – bristen på kunskap om vad en 4°C ökning skulle få för effekter på miljön, mänskligheten och våra livsförutsättningar är horribel.
(Läs mer: Artikel i ”The Conversation” av Ekonomiprofessor Steve Keen)

Ekonomer verkar vara helt blasé om 4°C och till och med 6°C uppvärmning. De verkar blanda ihop klimatet med vädret. Deras naiva idé om vad klimatförändringar innebär – att de kan reduceras till bara temperaturförändringar, och därmed ignorera de otaliga andra faktorer som omfattas av klimatförändringen inklusive förlust av biologisk mångfald och förutsättningarna för allt liv överhuvudtaget – infekterar hur ekonomer har behandlat denna utan tvekan existentiella fråga som mänskligheten står inför.

Även med saker som går att mäta gör många ekonomer lika fåniga antaganden – som att klimatförändringarna bara påverkar branscher som är utsatta för väder…

Bara de 10 största globala klimatrelaterade katastroferna under 2021 medförde ”försäkrings-kostnader” på ca: 1.562 Miljarder SEK (ca: 35% mer än Sveriges statsbudget för 2021)

Exempel 4 – Cirkulär ekonomi

Om jag har fattat det rätt, så är själva grundidén med ”cirkulär ekonomi” att försöka efterlikna naturens kretslopp.
I naturen finns ju inget avfall, allt ingår i det egna eller något annat kretslopp. Ett fantastiskt system som utvecklats under miljontals år.

En cirkulär ekonomi med cirkulära resursflöden som efterliknar och integrerar med naturens olika kretslopp, är en absolut nödvändighet om vi människor skall kunna leva hållbart på den här planeten. 

Samtidigt kan man ju undra lite över hur ”vårdslöst” begreppet, ”Cirkulär Ekonomi” idag används i olika sammanhang.
Är vi på väg att få ett nytt begrepp: ”Cirkulär Greenwashing”?

När man idag ser begreppet användas, handlar det ofta egentligen mest om ”återvinning” eller ”återbruk”.

Återvinning och återbruk är ju inte ”cirkulär ekonomi”, det är bara inkrementella förbättringar av i grunden ohållbara affärsmodeller. Att begreppet på detta sätt utsätts för ”inflation” är problematiskt, eftersom det undergräver idén om cirkulär ekonomi som ett meningsfullt verktyg för hållbarhet.

Kan man påstå att man har en ”cirkulär ekonomi” om man egentligen bara har tittat på själva resursanvändningen?
Om man inte alls har tittat på cirkularitet i konsumentbeteendet, produktens funktion i samhället eller i det ekonomiska flödet relaterat till affärsmodellen.  

En cirkulär ekonomi förutsätter väl dessutom att tillräcklig mängd råvaror och resurser redan finns i kretsloppet och är avstämt med behovet, eller…? 

Om vi t.ex skall ha en cirkulär byggbransch måste vi ju riva och återanvända lika mycket som vi bygger nytt, annars måste ju nya jungfruliga resurser hela tiden tillföras. Rimligtvis borde detta väl innebära att vår syn på byggnader och på vårt behov av nya byggnader behöver ifrågasättas, eller…? Samtidigt måste väl också ekonomiflödet ses över och ingå i kretsloppet.

Något måste ändras, men detta ”något” har uppenbarligen inget med ohållbara affärsmodeller att göra…

På samma sätt kan man ju fundera på om en enskild liten del av en leverantörskedja kan vara cirkulär om inte ”resten” också är det? Kan t.ex en koboltgruva i Kongo vara cirkulär – om inte, kan batteritillverkning/elbilar då vara det?

Hur kan t.ex ett företag som H&M, som i årtionden och alltjämt utnyttjar fattiga människor för att tillverka billigt fast-fashion mode (slit och släng), överhuvudtaget påstå att man man jobbar med ”cirkulär ekonomi”? När man samtidigt, i full skala, fortsätter med utnyttjandet…
Nyligen redovisade H&M ökad vinst. Utdelningen till ägarna ökar. Samtidigt var H&M ett av de företag som fick mest statligt ”coronastöd” och samtidigt sänks lönerna för textilarbetarna i Asien nu ännu lägre under en rimlig ”levnadslön”… 
Hela affärsmodellen är väl så avlägsen från ”cirkulär” som man kan komma eller…

Helhetstänk – en akut bristvara!

”ALLT är någon annans ansvar” – är verkligen den approachen användbar för att lösa klimat- och hållbarhetskrisen?

Finns det fortfarande företagsledare, politiker och t.o.m hållbarhetschefer som inte tar in någon ”omvärldsanalys” eller ens försöker förstå hur allting faktiskt hänger ihop, hur komplext det är och hur ohållbart vårt nuvarande system är…

Det krävs ju inte att man läser tusentals vetenskapliga rapporter eller att man, i detalj, förstår alla sammanhang. Man kommer ganska långt med lite sunt förnuft. 

En Hållbar Strategi

För inte så länge sedan diskuterade jag ett uppdrag med en ny möjlig kund. Det handlade bl.a om att ta fram en strategi för företagets utveckling till ett hållbart företag. Under vårt samtal redovisade företaget en sammanställning över alla hållbarhetsinitiativ man för närvarande arbetade med. Det var ”de vanliga”;  De Globala Målen, nationella miljömål, inköp av eldrivna tjänstebilar, hållbarhetsredovisning och en del annat. Allt paketerat i en lite ”glassig” kontext, med väldigt abstrakta beskrivningar av begreppet hållbarhet, men med betydligt konkretare beskrivning av ekonomiska affärsmål…

Jag ställde två frågor:

• Hur definierar ni ert företag som ”hållbart”?
• Om ni inte har en konkret vetenskapligt baserad definition – Hur vet ni då att alla de initiativ ni startat verkligen leder till att ert företag blir hållbart?

Trots att man inte kunde förklara vad man verkligen avsåg med ett hållbart företag, eller kunde redogöra för hur de olika pågående initiativen skulle leda till det ”odefinierade” målet, avslutades mötet med: ”Vi klarar inte att driva fler hållbarhetsfrågor än de vi redan driver…”

”Om man inte kan definiera målet, upplevs resan som onödig, vi vet ju ändå inte när vi är framme”

Framsteg i förhållande till historien, en lista med ”kortsiktiga” mål eller att jämföra sig med andra, är inte en hållbar strategi. Det är ju bara relativa jämförelser och säger egentligen ingenting om hur hållbar verkligen man är.

Ta en titt i nyhetsflödet – det är fullt med notiser där företag klappar sig själva på axeln och ”skryter” med hur bra de placerat sig i diverse ”hållbarhetsindex”, eller ”award-ceremonies”, ofta dessutom baserat på vad de själva har valt att skriva i sin hållbarhetsredovisning…    

En hållbar strategi för hållbar utveckling präglas av förmågan att förstå och mäta framstegen i relation till ett önskat framtida tillstånd. Den förutsätter att man tydligt kan definiera vad hållbarhet är och att de åtgärder som görs relaterar till hela den definitionen.

Läs mer:

Här kan du läsa mer om hur man tillämpar mer helhetstänk och skapar en hållbar strategi:

FSSD-metoden